Igår kunde läsare av Aftonbladet få en instruktion hur man kunde nå deras nya kanal TV 7, samtidigt som löpsedeln och Ettan skrek ut rubrikerna ”Sexmissbrukaren Maria: JAG VAR OTROGEN MED 50 MÄN ´Sen tappade jag räkningen´”. Inte ens den mest bigotta undgår en sådan marknadsföring, tvärtom, moralpaniken gör sin del av jobbet att sälja in en ny kanal.
Idag har jag, i min egenskap av ordförande i BalticFem Norrtälje, fått anledning fundera kring exploateringen av kärleken d v s sexualiseringen och vad den gör med människorna i vårt samhälle. En journalist ringde och ville tala med någon i vår organisation, sedan det visat sig att några gränsvakter i Kapellskär (deltagare i ett av BalticFem anordnat seminarium ”Kan vi, vill vi, törs vi samverka lokalt mot kvinnohandel” i oktober 2003), roat sig med att samla passbilder på vackra, unga kvinnor, som passerat Kapellskär, i en pärm kallad Britneys Tempel.
Det handlade uppenbarligen inte om något spaningsregister för att stoppa insmugglingen av kvinnor, vilket krävs för att hålla sexhandeln med kvinnor i gång. Det verkar mera vara ett privat register. Men, för vilket ändamål vet bara de inblandade männen. Skönhet för svältfödda ögon eller ett blickfång för att stimulera de egna och kollegornas sexuella fantasier eller ett så kallat ”oskyldigt nöje” för att sätta färg på ett trist jobb? Ja, det kan man undra över. Men jag vågar jag påstå att det finns ett samband mellan Afonbladets marknadsföring av sin nya kanal TV 7 och gränsvakternas tanke med sitt tilltag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar