Efter en hektisk vecka, har jag ägnat en del av min söndag till att fundera över hur illa ställt det är med det demokratiska inflytandet för de människor, som saknar status och ställning i samhället. När jag ser hur det etablerade Myndighets- och Förenings-Sverige bygger nätverk och skapar plattformar för att komma åt de samhällsresurser, som finns för samhällets utveckling på olika nivåer, ser jag parallellt hur de människor, som står utanför arbetsmarknaden – fattiga, sjuka, förtidspensionerade, flyktingar och invandrare – alltmer blir objekt för etablerade svenskars försörjning.
Gränsen mellan egennytta och omtanken om andra förskjuts i takt med att de politiska partiernas företrädare ser sig själva allt mer som köpare av de tjänster, som behövs, för att skattemedlen ska göra nytta i dessa grupper. ”Arbetslösheten sysselsätter allt flera”, lät Henrik Tikkanen en av sina tecknade figurer utbrista redan i mitten av 1970-talet och i USA är social verksamhet Big Business sedan länge.
Det är med sådana tankar i baknacken, som jag ”läst ikapp” det jag missat i NT och SvD de senaste dagarna. Då har jag särskilt fastnat för ledaren i NT i torsdags, där chefredaktör Reidar Carlsson efterlyser ”en centerpartist som tar strid”, och PJ Anders Linders Krönika i SvD idag rubricerad ”Partierna har för mycket makt”. Det lokala perspektivet gäller den dominans, som moderaterna står för inom Alliansen i kommunalpolitiken, och det nationella perspektivet handlar om vilka möjligheter väljare, som inte är partianslutna, har att påverka valet av kandidater till valsedlarna. Båda speglar från olika håll den situation som gör det möjligt för en relativt liten elit att bygga om Sverige till ett USA i miniatyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar