fredag 3 oktober 2008

I skuggan av finanskrisen pågår ett liv.

Efter att ha följt en del av det som skrivits om finanskrisen under några dagar kändes det befriande att läsa PJ Anders Linder. I sin ledare i SvD refererar han till debatter och samtal där nyliberalen Johan Norberg varit flitigt i farten och till sist utmanats av Roland Poirier Martinsson, chef för tankesmedjan Timbro. Något, som föranleder Linder att till sist ställa frågan: - Kan vi äntligen vara på väg mot en debatt om vilken kapitalism vi ska ha istället för det eviga ältandet om vi ska ha kapitalism överhuvudtaget? Eja, vore vi där, säger jag.

Så till livet i skuggan av detta. En av NT:s mest omtyckta krönikörer, Sofi Piehl, skriver tänkvärt om middagssamtal, som upprör och hennes försök att beröra genom att sätta in pratet om pengar i ett vidare sammanhang. Något som möttes av en slags bortvändhet. Tråkigt nog ligger texten inte ute på nätet. Men, den har etsat sig fast i mitt sinne. När jag sedan läste SvD:s Brännpunkt, där författaren Henning Mankell och nio andra skriver om den mardrömslika tillvaro som en jagad, torterad – och oskyldig människa tvingats leva under, på grund av det så kallade kriget mot terrorismen, då tänker jag på nytt på Sofis kloka ord.

Hon skriver: ”Då tänkte jag att vi människor befinner oss verkligen där vi vill vara. Det svåra i kråksången är att: 1. De enda människor vi har makt över, kan påverka och förändra, är oss själva. 2. De enda brister och underliga manér vi är helt blinda för är våra egna, väl inarbetade. Det innebär att vi under den största delen av våra liv befinner oss i en Moment 22-situation när det gäller vår möjlighet att utvecklas som människor. Och det är sådana som vi, som är satta att sköta världen.”

Ja, så är det. Men, lyckligtvis finns det också människor, som Sofi, som oförtrutet försöker påminna oss om det stora i att vara människa. Jag vill gärna tro att Sofis ord fick fäste redan där vid middagsbordet, men att reaktionen var ungefär, som när man plötsligt blir utsatt för ett alltför starkt ljussken eller öronpinande buller. Man värjer sig. Det är inte så lätt att oväntat ställas inför den flerdimensionella brutalitet, som orsakar att barnsoldater i Kongo våldtar små barn. Men, det ger onekligen ett intressant perspektiv åt det, som just nu intresserar så många av oss - finanskrisen.

När det gäller Adil Hakimjan, har jag tagit reda på mejladressen till en annan av undertecknarna av artikeln i SvD:s Brännpunkt, Bo Klasén – Advokater utan gränser – för att visa mitt stöd för det arbete, som han och andra lägger ner på att bana väg för en lösning, där Adil och hans familj beviljas asyl. Något, som kan gå lika bra här i Sverige, som i något annat EU-land. Adressen är bo(snabela)advokatklasen.se om du känner för att göra detsamma.

Avslutar med några ord av Anders Widén som passar i sammanhanget.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hu många miljoner fler människor finns det inte som det är synd om?
Det finns inte en chans i universum, att en liten befolkning kan ta ansvar för dem alla.
Vi bör istället koncentrera oss på att ta hand om våra egna i vårt eget land, som försummats när godhetsraseriet grasserat som värst.
De som gjort det möjligt för dig och alla andra att kunna sitta bakom tangentbordet och tycka att andras pengar ska gå till div utländska hjälpprojekt, bara för att ni troligen då uppfylles av godhet.
Pengarna finns som bekant endast i en begränsad mängd.
Att du är rik betyder ju inte att alla andra som du vill ska avstå pengar och välfärd, har det lika bra.

Men har du och de här artikelförfattarna för avsikt att låta dessa stackare komma hit och bosätta sig, så bör ni själva finansiera detta och samtidigt garantera alla framtida utlägg för dessa ni så godhjärtat vurmar för, då tycker till och med jag att det är helt ok.
Däremot är det inte ok om detta sker på andra svagare gruppers bekostnad som brukligt är i vårt land.

Gun Svensson sa...

Anonym: Väljer att svara dig med hjälp av diktaren Stig Dagerman:

Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra
En annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.