Gör mitt bästa för att kolla upp vad jag gått miste om de senaste dagarna, när jag gjort en resa till Falun för att gratulera den pigge 90-åringen Svante Pedersson. Under åren 1963 – 1968 var han min chef, först när jag jobbade på LO-skolan i Brunnsvik och senare när han behövde en sekreterare som VD vid Litteraturfrämjandet, vilket var en stiftelse skapad av de folkrörelser som tidigare engagerade sig i Boklotteriet. LO-skolan i Brunnsvik var då en filial till LO-skolan Åkers-Runö, men har under 1990-talet avvecklats som egen enhet. Kvar finns Brunnsviks folkhögskola med ABF Sollentuna, som en ny stark part. Som medlem i Brunnsvikarnas förbund tycker jag naturligtvis att det är bra att skolan kan leva vidare och i tider av arbetslöshet borde Brunnsviks folkhögskola och andra folkbildare ha häcken full. Runöskolan har också utvecklats till en folkhögskola med flera strängar på sin lyra. Det har onekligen hänt en del under de decennierna som förflutit sedan jag arbetade i där. När det gäller Litteraturfrämjandet vet jag att det upphörde 1992, men att bokförlaget En bok för alla ännu så länge lever vidare.
Det är klart att de här åren i mitt liv har satt sina spår och där uppe i sällskap med Svante, hans familj, släkt och goda vänner var det många minnen som poppade upp. Under hela kvällen rådde där en genuint varm och skön stämning. Med sin obändiga tilltro till människorna är han fortfarande i farten och engagerar sig i folkbildningen som föreläsare och författare. Just nu håller han på med sina memoarer, som det ska bli riktigt intressant att få ta del av. När hans äldsta barnbarnsbarn berättade om hur häftigt det var att vara med och fira 90-årsdagen, då stod det klart att Svante och hans hustru Svea har säkrat folkbildningsintressets återväxt.
Vid sidan av denna fest fick jag tillfälle att umgås med min brorsdotter Anki med familj, då hon bjöd på husrum under min vistelse i Falun. Hon är en trebarnsmamma, som nu med vuxna barn och en mycket positiv syn på livet och tillvaron, för närvarande ingjuter mod och hopp i människor, som blivit varslade från sina jobb. Det företag, där hon arbetar, går in redan under varselperioden och peppar människor att plocka fram sina resurser och redovisa sina kunskaper i ett propert CV samt se möjligheten i att vidga sina sökområden. Hon och hennes kollegor behöver inte mötas av den misstänksamhet, som handläggarna på Arbetsförmedlingen kan mötas av, eftersom de inte håller på med myndighetsutövning. De arbetar med målsättningen att en arbetssökande ska vara i nytt jobb inom tre månader.
Företaget finns nu med i den upphandling, som Arbetsförmedlingen gjort, vilket innebär att en arbetssökande kan välja deras coach istället för en handläggare på förmedlingen. Det kan vara positivt för alla parter, men för att det ska fungera måste Arbetsförmedlingens system utvecklas. Såg innan i Idg.se att Af har en del inkörningsproblem. Rätt intressant att läsa kommentarstråden, där man kan se att diskussionen utmynnar i en partipolitisk träta. Detta istället för att se det hela, som något intressant – kan samhället och individen lyckas bättre när den sökande själv kan välja vilken coach han eller hon vill vända sig till?! Jag är helt övertygad om att den arbetssökande som ser möjligheten i detta kommer att tillhöra vinnarna, eftersom jag vet att de företag, som vill lyckas, dammsuger marknaden efter alla typer av jobb för att kunna lyckas med sin målsättning! Dessutom kan förmedlingens egna handläggare se möjligheten och anta utmaningen samt visa att de också kan. Detta utan att ta till piskan – indragen A-kassa – så fort en arbetssökande ställer sig tveksam till att bli pådyvlad ett jobb. De borde tänka på att om de ska överleva, som förmedlare, måste arbetsgivare vara nöjda med de medarbetare som rekryteras. Moroten torde då vara ett bättre verktyg att ta till än piskan, även om det mest är en massa prat om hårdare tag, som märks i samhällsdebatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar