De tjänar miljoner på datalagringen, skriver IDG.se – vilket sagts förut, men inte fått något större fäste i media eftersom ”tjäna pengar” är en doktrin som upphöjts till högsta mål. Ny Teknik berättar att Ericsson är en av de som gynnas. Kan just undra vilket samröre det finns mellan människor inom departementen och branschen, när det gäller alla dessa idéer om att övervakning och kontroll? Undrar också om dessa företag i sina kalkyler räknar med de risker som följer av att traska patrull utan tanke på vad detta kan leda till när det gäller vårt politiska system?
Dessutom är det ju så att det är vi konsumenter som måste betala i form av högre avgifter för internettjänster. Jag tycker verkligen att kostnaden borde tas ut över skattsedeln, så att de, som är mest rädda för vad internet kan ställa till med, får vara med och betala för detta. Det är främst bland dessa de nätovana människorna, som man tror att datalagring och filtrering av nätet ska skydda dem från allt ont. Av det skälet ska nu även polisen få tillgång till trafikdata enligt det förslag som Regeringen tog beslut om igår, vilket bl a SvD, Ny Teknik, skriver om.
Mark Klamberg har granskat och hjälper oss att tolka vad lagförslagen om Datalagring och Polismetodutredningen egentligen handlar om. Om Beatrice Ask är rätt uppfattad av TT och Aftonbladet kan vi se att hon antingen far med osanning eller är dåligt insatt i saken. Samlingsplatsen för kandidater till riksdagen, som lovat att säga nej till datalagring, administreras av Mathias Sundin, skriver också initierat. I likhet med Daniel Rhodin, Lars-Erick och Svensk Myndighetskontroll. Peter Bratt har helt rätt – vi behöver en kommission som tar fram sanningen när det gäller politikernas hantering av alla dessa lagar för övervakning och kontroll, vilket eroderat deras förtroende hos folket. Något som i sin tur utgör ett allvarligt hot mot vår demokrati. Skönt kunna lätta upp detta med Gubben vid Rämen som visar att terror i en dalaby är något annat än en bomb i Stockholm.
Medan jag skriver lyssnar jag med ett halvt öra på radion och hör att det startats en grupp för att ta itu med oss, som vill att Julian Assange ska betraktas som oskyldig tills han blivit dömd skyldig av en domstol. Jag tar mig för pannan. Förstår Strötankar i samtidens liberala utmarker som skriver om Dårfeministerna. Han har bland annat läst skriften Kvinnofridslagen (pdf) där det under rubriken Att säkra bevis – viktigt för åklagare bland annat skrivs ”Om polis och åklagare under förundersökningen får fram tillräckliga bevis leder ärendet till åtal. Genom en lagföring lyfter rättsväsendet över ansvaret på den som tillgriper våld. Marianne Ny menar att lagföringen har en god effekt som skydd för kvinnan, även i de fall gärningsmannen åtalas men inte döms.” Jag vet inte om Marianne Ny, chef för den särskilda enhet, som tagit över målet mot Assange från Stockholms tingsrätt, har skrivit denna text, men nog kan man hålla med om att den är anmärkningsvärd.
Jag kan dock tänka mig att det citerade kan tolkas ur ett allmänpreventivt perspektiv. Bara genom att kriminalisera ett beteende hjälper man den, som blir utsatt, även om bevisen inte är starka nog för rättsväsendet att döma den misstänkte. Men även en sådan tolkning förutsätter att alla som misstänks för våldtäkt är skyldiga, men släpps för att åklagaren inte klarat att styrka brott. Inte undra på att polisen anser sig behöva tillgång till trafikuppgifter från våra mobiler. Men, nog är det anmärkningsvärt att rättsväsendets tjänare inte ser att det ligger en fara i en lagstiftning, som – om man hårddrar den – kräver ett Letter of intent om en man inte ska råka illa ut, ifall den från början villige partnern senare av någon anledning skulle få för sig att hon blivit utsatt för något mot sin vilja.
Jag kan faktiskt förstå att feministerna drar på sig ilska från de män, som har blivit utsatta för den typen av fula tricks. Rätt fascinerande att taggarna #prataomdet och #talkaboutit nu gör att det hela växer vidare på twitter – inte minst sedan någon twittrat ut ”Swedish feminists defend Assange accuser in Twitter campaign. Show them some love from the US!” Inslaget i radion var balanserat, men av de feminister, som anser sig vara utsatta för en hatkampanj på nätet, kan vi nog inte räkna med någon pardon. God bless US. Som om det inte vore nog med Wikileaks läckta dokument, vilket olika US media menar visar att de försummat sitt granskande jobb under alltför lång tid.
Det är alldeles uppenbart att det här med sex och sexuella läggning väcker intresse och då inte så sällan med moraliska förtecken. För mig som var ung i slutet av 1950-talet och början på 1960-talet när debatten handlade om sex för vänskaps skull och det hörde till folkbildningen att känna till sexuella minoriteter för att kunna hantera möjligheten att träffa människor med en annan sexuell läggning än ens egen, känns dagens diskussioner rätt egendomliga. Jag förstår att Carl Johan Rehbinder och hans hustru Jenny har fullt upp lära människor att se på sin sexualitet som den källa till glädje som det kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar