söndag 11 december 2011

En tid av återhämtning har gett tid för funderingar.

Inget ont som inte för något gott med sig. Under tiden som jag inte orkat blogga, har jag min vana trogen hållit mig ajour med den stora världen genom mina dagliga tidningar samt radio och TV. Eftersom det varit så mycket snack om den ekonomiska krisen ute i Europa och Världen, har jag ägnat SvD:s näringslivsbilaga större uppmärksamhet än vad jag brukar.


Då har det slagit mig hur motsägelsefullt livet bland kapitalmarknadens aktörer verkar vara. När politikerna gett efter och avreglerat deras tillvaro har girigheten frodats så till den grad att följderna sprider sig som en farsot. Och inte nog med det, när de kriser detta skapar, ska lösas, då är det folket som förväntas betala genom nedskärningar i trygghetssystemen, urholkade pensioner och att dra åt svångremmen. När sedan reaktionerna kommer och politikerna börjar tala om behovet av restriktioner då ylar finansmarknaden om behovet av trygghet och stabilitet. Som om inte Europas medborgare har lika stor rätt att kräva detsamma. Det är de fattiga och underbetalda som är förutsättningen för de rika människornas lyx och överflöd, skrev den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich år 2001 i boken Barskrapad – Konsten att hanka sig fram, som gavs ut här i Sverige år 2003. Stoffet fick hon genom att ”wallraffa” som vård- och affärsbiträde, städerska och servitris i Minnesota, Maine och Florida.


Läs gärna Rolf Gustavssons kolumn i dagens SvD och Andreas Cervenkas Ett steg i fel riktning, för mer kött på benen. Den sistnämnde har för övrigt skrivit många läsvärda artiklar om det som pågår i den värld där åtskilliga miljoner till VD:ar och chefer räknas som bagateller. Näringslivets lobbyverksamhet ska nu ännu en gång krönas med framgång genom att riksdagens politiker ska mjuka upp den s k LEO-lagen, som idag begränsar möjligheten att oskäligt gynna direktörer och chefer på aktieägarnas bekostnad. Eftersom det mesta av löntagarnas pensionspengar är placerade i aktier, är många medborgare beroende av ett sunt företagande där ingen skor sig på andras bekostnad.


Vid sidan av finanskrisen pågår livet som vanligt. Många av mina favoritbloggare har engagerat sig i ett upprop där de kräver ett frigivande av ett par fängslade Egyptiska bloggare, Alaa och Maikel. Ett krav som jag kan instämma i av hela mitt hjärta. Christian Engström, PP:s ledamot i Bryssel, har medverkat vid Ung Pirats möte i Norrköping och då bland annat berättat om varför EU, som det ser ut idag, är lobbyisternas och särintressenas permanenta julafton. Ska ta mig tid att lyssna på talet som han lagt upp på sin blogg. Oscar Swartz skriver initierat om bland annat Piratpartiet i Tyskland samt behovet av ett bredare partiprogram hos oss i Sverige.


Magnus G. Bergström bjuder på en berättelse om hur det kan gå till i grannkommunen Österåker. Jag säger bara – mera luft och ljus in i alla skumma vrår i våra kommuner. Norrtelje Tidning har påbörjat en serie om Makten i Norrtälje kommun, som lovar gott. Detta får räcka för nu. Annars finns en hel del att säga om Tove Bengtssons krönika ”Piratjakt förstör värdet av internet”; och Sam Sundbergs kommentar om spelvåld ”Spelforskarna riktar blicken mot fel frågor; samt SvD:s artikel ”Säpo kan få signalspana på terrorister”, men det åter kommer jag till.


Det känns riktigt bra att jag kommit igång igen. Styrketräningen på Rehab börjar ge resultat på flera plan. Har en suverän sjukgymnast som peppar mig att orka mer och mer för varje vecka, vilket hjälper mig att bli allt piggare.

Intressant?

tisdag 18 oktober 2011

Folkets och de folkvaldas behov av media.

Efter drygt en månad a f k känns det riktigt pirrigt att ge sig ut på nätet igen. Under tiden som jag ägnat mig åt sjukhusvistelse och en återhämtning, som ser ut att ta längre tid än jag räknat med, har jag följt samhällsdebatten via mina papperstidningar, radio och tv. Ibland har det kliat i fingrarna, men när jag loggat in till min mejlbox har jag insett att där krävs ett styvt jobb innan jag hanterat inkomna mejl – läst eller oläst. De senare hamnar i mappen Oläst i avvaktan på bättre ork. Om någon irriterat sig på att jag inte hört av mig, ber jag att vederbörande hör av sig igen.


Nu till det som inspirerat mig idag att ta itu med bloggandet igen. Inleder med kommentaren av Håkan Arvidsson i dagens Svd – Intellektuell stiltje är S stora problem. Hans analys är klockren. Men jag vill lägga till att liberala tankar, som en motvikt till tendensen att med hjälp av lag och förordning styra och ställa över huvudet på alla oss enskilda individer, slagit rot även bland 30-, 40- och 50-talister. Men detta har inte gått upp för det ledande skiktet varken på lokal, regional eller nationell nivå. När människor reagerar på Håkan Juholts sätt att se om sitt hus, ser man detta bara som en händelse i en lång rad av händelser, där politikerna visat att de är överens över partigränserna att de ska ha rejält höjda arvoden och olika förmåner, som varken småföretagare eller löntagare kommer i närheten av. Fartblinda frestas sedan en del av dem att ta för sig på ett tivelaktigt sätt. När vanliga medborgare, som lämnar felaktiga uppgifter kan bli dömda för fusk, riskerar riksdagens ledamöter inget av detta eftersom sådana lagregler inte gäller för dem. I den mån det finns några regler måste de tydligen vara glasklara in i minsta detalj för att det ska vara uppenbart för våra politiker vad som gäller. Det har Håkan Juholt lärt oss.


Gillar Anna Trobergs funderingar i Nyheter 24 kring demokrati och vikten av förtroende mellan folket och de folkvalda, vilket dagligen kommer till uttryck i olika media. Politiker kan inte synda på nåden hur länge som helst, utan måste ställa sig frågan hur detta tär på förtroendekapitalet. I den meningen har vi facit hur det går när ett partis förtroendevalda under en längre tid invaggats i tron att de kan gynna sig själva utan att det har ett pris. Här i Norrtälje hade vi en rejäl batalj inom S under senare delen av 1970-talet om pensioner till politikerna, som landade i regler om att pension skulle samordnas med nya inkomster. Men för en tid sedan kunde jag se att politikerna ändrat på detta i ett senare skede. Norrtelje Tidning kunde bland annat berätta om att det tidigare kommunalrådet Håkan Jonsson S fått en rejäl pension trots ett välavlönat uppdrag som förtroendevald i projektet Tiohundra, med samverkansprojektet mellan kommun och landsting. Men jag föreställer mig att det inte är enbart Håkan Jonsson som gynnats av den förändringen, men om detta talar Norrtelje Tidning ganska tyst. Politikerna behöver medias granskning för att hålla sig på den smala vägen.


Avslutar med att puffa för Ajour, en webbplats som byggs i realtid med avsikt ”att skapa en sajt i samarbete med våra läsare”. Ganska intressant att läsa Sofia Mirjamsdotters artikel om Första dygnet med Ajour. Bland många andra har SvD:s Tobias Brandel kommenterat och avslutar fullkomligt lysande ”Att försöka bygga ett nytt journalistiskt varumärke i en tid där de flesta gamla lever med snaran runt halsen kan visa sig vara ett genidrag, eller bara rätt puckat”. Personligen hoppas jag mera på det förra än det senare. De medier, som ofta ser sig själva med snaran runt halsen, behöver utmanas.


Med tiden hoppas jag klara av den vanliga rundan bland en del av mina favoritbloggare, men det får komma så småningom.

Intressant.

onsdag 14 september 2011

Olika grepp för att skapa sannare bilder av verkligheten.

Väldigt intressant att Jonas Hassan Kemiri tagit sig an uppgiften att göra en pjäs baserad på Geller Tamas´ bok om de apatiska flyktingbarnen. Om Gellert Tamas bok skrev jag den 25 september 2009, sedan jag fått en viss inblick i spelet bakom kulisserna. Kemiri har helt rätt i sin iakttagelse att skandalen med läkare och utredare, som försöker manipulera riksdagen med hjälp av en statlig utredning, har flera bottnar än deras primära – att i kraft av sina CV:n göra troligt att föräldrar till apatiska flyktingbarn manipulerat sina barn att försätta sig i apatiska tillstånd.


Om inte andra lokalt och regionalt ansvariga bestämt sig för att låta undersöka om detta verkligen var med sanningen överensstämmande och anlitat sakkunniga med stor auktoritet inom barnpsykiatrin, hade fler politiker än Barbro Holmberg, dåvarande migrationsminister, fått finna sig i att bli utskämda inför hela svenska folket. Som många andra höjdare, som gjort bort sig, har hon sparkats snett uppåt och blivit landshövding i Gävleborgs län. Politier kan konsten att trampa snett men ändå landa på fötterna :-).


När Kemiri berättar hur han gått tillväga vid sin bearbetning av underlaget noterar jag att han sett en möjlighet att finna viktig information om sinnestillståndet hos en del av det svenska folket i de kommentarsfält och rasistiska forum på internet, blir jag helt lyrisk. Han har sett och noterat ”hur en formulering föds och blir en sanning som dyker upp i en statlig utredning och på en löpsedel”. Därför vänds fokus i pjäsen De apatiska mot oss alla. ”Pjäsen handlar egentligen inte om apatiska flyktingbarn utan om hur vi konstruerar vår självbild med hjälp av dem. Ryktesspridningen kring barnen var en längtan efter en enkel syndabock. Det vore ju jättebekvämt om föräldrarna låg bakom eller om man kunde skylla på en ond sabeltandad tjänsteman. Skulden förflyttas hela tiden, ´bollas fram´som jag skriver i förordet”. --- ”Apatiska blir ett sätt att formulera sig för att möjliggöra att man struntar i att engagera sig i vissa politiska skeenden”.


Även om vi människor har alltför lätt att traska patrull, när vi hört ett rykte som stärker våra uppfattningar i en viss fråga, kan vi inte bortse från att det blir särskilt besvärligt när de främsta ryktesspridningarna presenteras som politiskt och yrkesmässigt sakkunniga. Om jag minns rätt fanns det läkare och andra s k sakkunniga som på fullaste allvar menade att de hade rätt och alla välrenommerade barnläkare hade helt fel. F-n vet om det inte tror det än i dag och känner sig orättvist behandlade av såväl dessa barnläkare och regeringen som inte lät sig luras den här gången. Klart att jag undrar hur vanligt det kan vara att riksdagen låter sig vilseföras av s k sakkunniga? Idag, när allt talar för att en fråga kräver belysning från flera olika synvinklar, borde riksdagens olika utskott inse att det krävs en samverkan mellan flera olika utskott. Det visar inte minst det senaste debaclet om ersättningen till de vanvårdade fosterhemsbarnen.


För övrigt noterar jag att eminente Brit Stakston får välförtjänst utrymme i SvD Näringsliv. Där berättar hon att småföretagare riskerar att missa möjligheter att göra affärer genom att anse sig inte ha tid att använda Facebook och Twitter för att bygga relationer till kunder och andra. Med tio års erfarenhet av att vara vandrarhemsvärd, vet jag vad det betyder för såväl verksamhet som besökare att det uppstår en känsla av välbefinnande i mötet mellan en värd och en besökare. Det kan man bara fixa genom att själv vara intresserad av att ge bästa möjliga service i förhållande till den som man möter. Men här som i allt annat krävs att man möter andra så som man själv vill bli bemött. Jag vet att det finns politiker, som ser på detta med Facebook och Twitter antingen som en säljkanal eller med misstankar att detta är ett påfund av smarta reklamsäljare eller PR-proffs. Sanningen är väl att dessa sociala medier är verktyg även för enskilda individer att delta i olika diskussioner och skapa sig en plattform för att göra sin röst hörd.


För politiker, men för all del även en hel journalister, gäller det nu att gå från att vara den tror sig kunna plocka fram den enda Sanningen om livet och tillvaron, till att vara den som söker olika perspektiv på olika företeelser och pröva vad saker och ting egentligen står för.

Med tanke på Jonas Hassan Kemiris vunna insikt om möjligheten att fånga ett skeende genom kommentarsfälten och olika rasistiska fora, blir Leo Lagercrantz´ artikel i gårdagens Expressen/Kultur Trollets tårar, som ett inlägg från en annan värld. Leo tycks tillhöra den del av befolkningen som tror att otyg försvinner om vi inte kan läsa om det i olika media eller höra talas om det i radio, TV eller på olika webbplatser. Han har naturligtvis rätt i att ingen kan kräva att få publicera sig i media där en redaktör har ansvar för att det som skrivs är anständigt. Eller i vart fall bemöts på samma plats av någon som har det ansvaret. Tänker närmast på att vi här i Norrtälje med all säkerhet hade haft SD eller Nationaldemokraterna i vårt fullmäktige redan förra valet, om inte tidningens dåvarande politiske redaktör Stefan Koskinen publicerat deras insändare samtidigt som han lade sig vinn om att sakligt bemöta deras stolligheter. I Södertälje där Länstidningen nobbade att publicera deras insändare kunde de etablera sig i valet 2006 och vid det senare valet växa sig ännu starkare.


Därför är den diskussion om kommentarers värde, som förts de senaste veckorna i olika medier, väldigt viktig. Medier, som tycker sig inte ha råd att avsätta resurser för att själva hantera kommentarerna, gör klokt i att ta bort möjligheten. Annars ger man ett falskt sken av att man anser att alla läsares åsikter har ett värde på ett eller andra sätt. Annars kunde de väl leasa ut uppgiften till elevgrupper vid olika journalistutbildningar. Övriga, som insett värdet av att bygga relationer till sin läsekrets och som insett att de har en uppgift i folkbildningsarbetet, de bör verkligen utveckla den här kommunikationsverksamheten. En demokrati kan aldrig försvaras genom förbud och censur.


Såg för övrigt att André Mabande planerar att ge ut en bok om kommentarssystem och analys och att MinaModerataKarameller också funderat en hel del kring journalister och de skribenter som lever ett liv vid sidan av redaktionerna. När det gäller behandlingen av Ola Lindholm är jag inte lika blödig, som hon. Han öppnade mina ögon för vem han i grund och botten är vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om EU:s nya lagförslag om censur av barnpornografi på Internet. Hans slappa attityd visavi risken att oskyldiga människor kunde dömas för innehav av barnporr p g a riksdagens ihålig lagstiftning, poliser (som prioriterar fel saker) och media (som eldar under moralpaniken) gör att jag tänker ”Sådant läder ska sådan smörja ha”. En del lär sig bara den hårda vägen!!! Om, d v s om de har förmåga att se hur de själva medverkar till det som ”drabbar” dem.


Ser med glädje initiativ som Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn och hoppas att det är framsynta tänkare och praktiker, som Mats Svegfors och Cilla Benkö, vilka vinner insteg hos riksdagens ledamöter. Inte blir det sämre av att nyhetschefen Thorbjörn Carlsson på P3 Nyheter skrivit ett så belysande blogginlägg.

Intressant.


fredag 9 september 2011

Okunskap skapar tolkningsproblem.

Läste igår en artikel i AB som inte ger mig någon ro – Poliser får kränka kvinnliga kollergor av Oisín Cantwell. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, som en journalist gör sig skyldig till den felaktiga tolkningen att en dom i Arbetsdomstolen, där man konstaterar att Arbetsgivaren gjort sig skyldig till formaliafel och därmed brutit mot lag och avtal, skulle ha fel i sak. Men, om Arbetsgivaren inte följer reglerna för hur man ska vidta åtgärder när en Arbetstagare visar ett så bristande omdöme, då kan det se ut som om en fällande dom automatiskt ger grönt ljus för Arbetstagaren. Men, det är verkligen att dra förhastade slutsatser. Arbetsgivaren straffas för att man inte följt den uppgjorda ordningen!


En titt på lagen säger bl a ”En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. - - - Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas”. Oftast betyder detta att Arbetsgivaren har två månader på sig att ta itu med missförhållanden och beroende på omfattningen av den skada Arbetstagaren anses ha förorsakat ska Arbetsgivaren anpassa åtgärden – muntlig varning, skriftlig varning, löneavdrag och omplacering – innan det kan bli aktuellt med en uppsägning.


Det är således helt felt att dra slutsatsen att domen i det aktuella målet ska tolkas som att Arbetsdomstolen gett grönt ljus till poliser att bete sig som den här polisen. Så är inte alls fallet. Vad det handlar om är att en arbetsgivare är skyldig att ha en beredskap för hur man ska hantera omdömeslösa medarbetare och inte rusa iväg. Redan inom två månader måste en chef göra den anställde medveten om att vederbörandes användning av sin yttrandefrihet motverkar hans/hennes efterlevnad av arbetsplatsens policy i olika avseenden och menligt inverkar på arbetsmiljön, eftersom enskilda anställdas beteende på en arbetsplats är en del i den totala psyko-sociala arbetsmiljön. Arbetsmiljölagens Kapitel 3, Allmänna skyldigheter 1 a § säger också ”Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö”. Föreställer mig att även polisen är skyldig att följa Arbetsmiljölagen på sin egen arbetsplats och att ett problem av det här slaget borde ha varit föremål för samtal och förslag till åtgärder vid några APT (Arbetsplatsträffar).


Egentligen kan man undra vad arbetsmarknadens parter gör för att höja medvetenheten om de verktyg som finns för att skapa arbetslust och arbetsglädje även i situationer när det finns medarbetare, som älskar att provocera sin omgivning. De skadestånd som utdöms är tänkt att påverka såväl arbetsgivarorganisationer som fackföreningar att åstadkomma en bättre ordning, men påfallande ofta ser vi arbetsgivare som tar smällen och gladeligen betalar, istället för att lära av misstagen. Inte så sällan är det arbetsgivare som inte behöver ta pengar ur egen ficka, utan kan skicka räkningen till oss skattebetalare.


Åsikts- och yttrandefrihet har alltid ett pris. Ingen kan kallt räkna med att yttranden i olika sammanhang kan ske utan risk för ett ifrågasättande En polis kan inte uppträda och uttala sig hur som helst. Det gäller i stort sett inom en rad olika yrken, där allmänhetens förtroende är av största vikt och där olika arbetslag måste fungera för att kvaliteten i verksamheten ska kunna säkras. I en demokrati måste vi utgå från att det är bättre att föra en dialog om umgängesformerna än att dunka lagparagrafer i huvudet på varandra. En bra regel är att vara och göra mot andra som man vill att de ska vara och göra mot en själv.


Sedan måste vi vara medvetna om att det kan finnas arbetsplatser med chefer, som inte behärskar ledarskapets fundamenta och i sådana fall kan vi glädja oss åt att kreativa själar kan använda satiren som vapen. Där envåldshärskare styr och ställer, där tar en del undersåtar till andra metoder än den direkta konfrontationen. Vem har inte i mörka stunder funnit att ett gott skratt kan vara oerhört befriande?


Efter detta kan det passa med en dos Badlands Hyena och en liten rundtur bland en del av mina favoriter: Gubben vid Rämen; Anna Troberg 1; Anna Troberg 2; Mark Klamberg; Christian Engström; Mårtensson (vem gör en likande genomgång av politiken i Norrtälje?); Lars-Erick – en liberal rebell; Kent Persson; Joakim Jardenberg; Beelzebjörn; Opassande; Tysta tankar; Johan Mitt i steget; Lakes Lakonismer; samt sist men inte minst Christians propå om att Piratpartiet i Berlin har en rejäl möjlighet att komma in i delstatsparlamentet.


Det senare visar att Victor Hugo hade rätt när han myntade uttrycket: Inget kan stoppa en idé vars tid har kommit. Sedan är det något av ödets ironi att just Victor Hugo år 1878 startade Association Littéraire et Artistique Internationale för att värna författarnas upphovsrätt. Efter alla dessa år är det verkligen hög tid att klura ut hur den fredliga digitala samexistensen mellan kreatör och en kulturintresserad allmänhet skulle kunna se ut. Att bara tala om stöld, utan att väga in vad uppmärksamhet i sociala medier betyder för en kulturskapares varumärke, visar en skrämmande låg kunskap om interaktionens betydelse för ett meningsskapande.

Intressant.

onsdag 7 september 2011

Vi behöver en balans mellan egenintresse och allmänintresse.

Äntligen har vi fått igång en diskussion om upphovsrätten och hur framförallt ägarna av de s k närstående rättigheterna jagar fildelare då deras ekonomiska intressen anses ta skada av att människor, som lever en del av sina liv på nätet, har behov av att kunna utbyta tankar och reflektera över allt i tillvaron som kommer till i interaktion med andra. Enklast sker det antingen genom en länk eller att man delar med sig av en kopia av det som någon annan skapat. Vi påverkar och påverkas av varandra vare sig att vi är medvetna om det eller inte. Ingen människa kan ses som ett oskrivet blad, där bara det egna jaget kan göra noteringar, utan påverkan utifrån.


Att insamlingsorganisationer som Copyswede och de stora etablerade kulturskaparna har allt att vinna på den utveckling, som upphovsrätten genomgått framförallt sedan 1960-talet, där deras rättigheter ensidigt stärkts utan tanke på effekterna för samhället i stort. IDG.se skriver att den nya avgiften på lagringsmedia blir en kassako för Copyswede. Sedan är det en helt annan femma om detta kommer de verkliga upphovsrättsinnehavarna till del – vad finns kvar när det globala konglomeratet av samverkande organisationer med dess anställda och advokater fått sitt? En av de få etablerade artister som försökt syna hur deras verk används på den digitala marknaden är Magnus Uggla. I augusti 2009 uttalade han sig i Aftonbladet: – Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music och kommer därför att lyfta alla mina låtar från Spotify i väntan på en hederlig nättjänst.


I en ledare hos IDG,se igår uppmanas politikerna: Gör om, gör rätt! Dessutom låter inte kreativiteten vänta på sig. Här tips om hur du kan komma runt det hela. Under tiden pågår lobbyarbete i Bryssel för att förmå EU att förlänga skyddstiderna för inspelad musik. DN ställer frågan: Anser du att upphovsrätten behöver förändras och i så fall hur? Här görs en genomgång av den diskussionen. MEP Christian Engström berättar hur det trixas för att driva igenom ett sådant beslut i morgon i den arbetsgrupp som förbereder saken. Därefter anses Ministerrådets godkännande bara vara en formsak. Trist att min ork inte räcker för en omgång mejl till våra MEP:s i Bryssel!


Men, Piratpartiets Anna Troberg håller grytan kokande och tar tillfället i akt att ge sin syn på saken i ETC men även hos Robert Aschberg i Radio1, där Anna gjorde bra ifrån sig. Och Aftonbladet ordnar en chatt idag kl 15.00 efter det att anställda hos Filminstituet nu misstänks ha kopierat att spritt svenska långfilmer.


Annars är väl debatten om näthatet och medias kommentarsfält den stora snackisen. Här har SvD en rad intressanta inlägg: Anders R Olsson Även det stötande behöver skyddas i Brännpunkt; och Tobias Brandels Skärpta regler internationell trend, som påbyggnad av gårdagens artikel Läsare vill kunna kommentera. För mig är det en gåta att journalister inte inser interaktionens betydelse i meningsskapandet. Om vi människor bäst lär oss genom att göra, då förstår jag inte varför journalister tror att de ska vara förskonade från uppgiften att möta sina läsare på den nivå där de befinner sig och därifrån pröva om det finns en väg till dialog. Fredlig samvaro skapas inte av regelryttare.

Intressant.


måndag 5 september 2011

Mycket skymmer sikten här hemmavid.

Kollar på K Specials dokumentär Zero Silence efter ett tips av Pernilla Näsfors, IT-konsult och social entreprenör med ett öppet sinne. Pernilla har helt rätt – alla som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter måste se filmen. Med polisbrutalitet och förtryck in på bara skinnet klarar dessa unga människor, många av dem journalister och fotografer, att använda sig av internet och olika sociala medier för att föra ut information om den tortyr som länge pågått och pågår i deras länder i namn av regeringsduglighet och stabilitet.


Uppenbarligen är det svårt att se de tendenser till förtryck, som pågår i vårt eget land. Måste man ha upplevt detta in på bara skinnet, för att protestera när riksdagen stiftar den ena lagen efter den andra, där en allmän övervakning och kontroll av folkets rörelser anses vara något nödvändigt? Eller kan bero på svårigheter för maktens män och kvinnor att se när de befinner sig på det sluttande plan som leder till en brutalisering i synen på människor, som vägrar finna sig i överhetens alla påfund. I namn av lag och ordning kan rättstalespersoner, som Folkpartiets Johan Pehrson göra sig breda och låta sina begränsade kunskaper om internet och sociala medier bli till grova vanföreställningar inne i maktens centrum. Stiftelsen .Se har, som ett led i sitt arbete för internetutveckling, gett ut skriften ”Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem” av Anders R Olsson. Den finns att ladda ner på deras sida för publikationer. Här kan man se att politikerna verkligen tror att de kan rädda oss medborgare från att ta ansvar genom att göra mer och mer av det som händer på nätet till något för polisen att ta itu med och därför förse polis och åklagare med rättigheter som normalt inte är acceptabla i en rättsstat.


Medan politiker inom regering och riksdag i någon slags symbios med etablerade journalister, verksamma inom etablerade medier, gör sitt bästa för att framhålla allt ont som tekniken kan användas till, växer sakta men säkert den grupp av människor, som föredrar att sätta fokus på allt det goda som nätet och tekniken kan användas till. Detta utan att för den sakens skull blunda för de problem som aningslösa människor kan ställa till med för sig själva, när de inte inser sitt eget ansvar i det som händer där.


Filtret mot människlig ondska borde finnas inne i oss var och en och på vägen dit måste vi acceptera att människor låter sig luras tills de lärt sig vara försiktiga. Lärpengar kallades sånt förr i tiden, då föräldrar var medvetna om att deras barn kunde göra sig skyldiga till dumheter, utan att för den skull vara förtappade varelser. Mycket vore vunnet om det som en människa gjort i oförstånd, kunde ställas tillrätta genom någon form av försoning, utan polisiär inblandning. Polisen behövs för att ta itu med den grövre kriminaliteten istället för att dras in i olika mellanmänskliga konflikter, som mår bäst av att redas ut på annat sätt. Tycker mig se att Grannfejden är ett TV-program, som växt fram ur denna insikt. Där kan vi se att människor väldigt ofta själva bidrar till att relationerna med grannarna blir infekterade, eftersom den ena parten (eller bägge) tolkar det som görs och sägs med hjälp av spekulationer om den andre, istället för att kolla upp vad den andre parten egentligen har sagt och gjort och som upplevs som så störande att det förtjänar att göras till grund för åratal av missämja. Tänk så mycket kraft vi ödslar på att driva konflikter och motsättningar, när vi borde lägga krut på att utveckla det som förenar oss.


Men vi vet ju alla att konflikter och motsättningar eggar vår nyfikenhet, varför braskande rubriker om de senaste motsättningarna inom politiken eller samhällslivet i övrigt säljer lösnummer, när antalet prenumerandet krymper och mediahusen letar efter möjligheter att spärra in sitt material. Inte så sällan tävlar redaktionerna med varandra och då händer det att tolkningen av de pressetiska reglerna kan bli rätt vidlyftig. Alla människor är inte så rustade att de kan freda sig när de blir satta under en massmedial lupp, så som Centerns nya partiledare Annie Lööf, tidigare Johansson, ser ut att vara. Affärsvärlden skriver om hur Aftonbladets scoop om hennes boende föll pladask till marken, eftersom hon hade bra koll på situationen. Gott så, även om Affärsvärlden själva hakade på storyn inledningsvis.


Men den gode Annie har en hel del att förklara när det gäller tillkomsten av lagklustret kring FRA och dess verksamhet och den undfallenhet gentemot polisen, som vi rätt ofta ser alliansregeringen visa prov på. Lars-Erik sätter likt mig och många andra frågetecken för Annie Lööf mot bakgrund av FRA-debacklet. Rävspelet i riksdagen i juni 2008, med en natts återremiss, visade vad den kvinnan är kapabel att låna sig till om det gagnar hennes karriär. Sedan återstår att se om Annie, efter påtryckningar från upphovsrättsriddarna Alfons Karabuda och Jan Granvik samt deras väna jungfru Anna Carlsson, byter fot när det gäller synen på privat användning av andras verk. #svpol kommenterar och visar att det onekligen råder förvirrig kring innebörden av olika begrepp som förekommer i debatten och att det är hög tid för en reformering av lagstiftningen när det gäller upphovsrätten och dess närstående rättigheter. Att vi skattebetalare och användare av lagringsmedia ska tvingas betala avgifter för att hålla liv i alla de organisationer, som olika aktörer inom dessa branscher skapat för att fördela sitt rov, passar nog bättre i stater med ett korporativt styrelseskick än i en rättsstat. En specialgrupp med minst 15 poliser har bildats på riksnivå för att jaga människor, som har behov av att prata om olika kulturyttringar och dela underlag för dessa samtal med varandra. Tänk om alla andra säljare av varor och tjänster skulle inta en sån rigid hållning?! Piratpartiets Anna Troberg skriver mycket läsvärt om just kulturdelningens stora betydelse för vår egen och samhällets utveckling. Christian Engström rapporterar från Bryssel – så går det till i EU.


Utöver den undfallenhet, som politikerna tydligt visar när det gäller företag, vilka genom köp förfogar över upphovsrättens närstående rättigheter, kan vi världen runt se hur maktens män och kvinnor intar en rätt okritisk hållning till allt, som olika aktörer inom det militärindustriella komplexet och ländernas polis lånar sig till i namn av lag och ordning. Det är lätt att peka finger åt andra, men vilka varningsklockor ringer när polisens krav på lagändringar och lagskärpningar kommer likt pärlor på en tråd. Detta trots att de har en del att förklara när det gäller den låga uppklarandegraden med hjälp av de lagar, som redan finns. Och ute i Europa visar ledande män att ekonomi går före demokrati. ”Om enskilda euroländer inte fattar lämpliga politiska beslut borde det i framtiden finnas möjlighet att köra över dem, sa Europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet i dag” enligt Dagens Industri.


Sent omsider har regeringen insett att Sverige inte nödvändigtvis måste lägga sig platt inför EU-kommissionen, vilket IDG.se rapporterar om. Men, med tanke på det tidigare höga tonläget i förhållande till kritikerna kan man undra vad eller vem som fått dem på andra tankar. Ett lysande tillfälle att ta bladet från munnen och berätta för domstolen och oss andra att Sverige redan fixat detta på annat sätt? Eller vad?

Intressant.

fredag 2 september 2011

Ett sunt näringsliv i balans gentemot politiken?

Likt många andra har Piratpartiets ledare Anna Troberg lagt in en bredsida mot Copyswedes tilltag att från och med den 1 september 2011 ensidigt besluta om ett uttag av koperingsavgifter på lagringsmedia, d v s externa hårddiskar och USB-minnen. Det gäller alla, oavsett om man där lagrar upphovsrättsskyddat material eller inte. Många bäckar små blir till sist en hel å. Läs även Tomas Zirn i Computer Sweden. Där finns en rad länkar till tidigare artiklar om saken.


Till att börja med kan man tycka att det handlar om så små belopp att det är försumbart, men satt i ett större sammanhang kan man undra vilka andra organisationer, som med riksdagens goda minne getts rätt att korpa åt sig en egen skatt baserad på enskilda medborgares behov av att spara digitalt framställt material?! Ett fullkomligt lysande exempel på hur politiker uppväxta i en analog värld, struntar i att sätta sig in i vad som krävs när allt fler medborgare lever sina liv både i den analoga och den digitala världen. Vad händer om jag bygger mig en egen hårddisk – kommer kopieringsskatten att tas ut på de enskilda beståndsdelarna? Om inte, låt oss bli ett elektronikbyggande folk ;-)


Läser med stort nöje – om och om igen – sidorna 120 – 126 i Chris Andersons bok ”Free Radikalt pris – ny ekonomisk modell” där han beskriver Microsofts kamp mot Linux och öppen källkod i fem stadier: Förnekande, Ilska, Köpslående, Depression och Accepterande, där man kan se att det finns utrymme för alla varianter, eftersom företag är villiga att betala för sin mjukvara oavsett om den kommer från Microsoft eller från kommersiella Linuxvarianter som Red Hat. Det beror på att de får ett kontrakt när de skriver ut en check och med det kontraktet följer ett serviceavtal, vilket betyder att de har någon att ringa när programmen inte fungerar, skriver Anderson. Bland privata användare finns också denna spridning och marknaden räcker till för dem alla. Men, när Microsoft och andra stora drakar försöker stoppa denna fria konkurrens genom att köpa upp mer eller mindra aktiva patent och stämma konkurrenter genom att påstå sig ha patent på delar av en kod, då är konkurrensen inte längre sund. Utvecklingsklimatet blir helt enkelt riktigt sunkigt när konkurrensen sätts ur spel på det sättet. För att inte tala om vad man känner när hackare tar sig in och förstör för den part, som bäst gagnar människor med minst pengar.Omdömeslöst!!!


Läser ledaren i Handelskammartidningen där Maria Rankka, VD vid Stockholms Handelskammare, bland annat skriver att huvudstadsregionen med Stockholm och Uppsala i centrum har den starkaste ekonomin i Skandinavien. Eftersom tidningen ännu inte ligger ute på nätet, citerar jag: ”En professor i ekonomi och stadsutveckling vid Köpenhamns universitet, som uttalade sig i Sydsvenskan, tycker att det är märkligt att Öresundsregionen ligger efter Stockholm med tanke på geografisk placering och storlek. Allt detta har fått Köpenhamns överborgmästare att tillsätta en särskild grupp som ska presentera förslag på vad som krävs av dem för att Köpenhamn ska stå sig i konkurrensen med städer som Hamburg och Stockholm.” Efter ännu en lovsång till konkurrensen som pådrivande faktor, kommer sedan Maria Rankka in på att allt ändå inte är bra och talar om tillväxtskadliga skatter, som regeringen borde åtgärda. Häri ligger en del av näringslivets och politikens dilemma. - Mer vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, brukade min mamma säga, när hon beskrev det tunnelseende, som alltför ofta drabbar dem som brinner för sin sak. Man förlorar sinnet för sans och balans och går för långt i sin iver, vilket leder till bakslag. Hökarna i näringslivet och många ledande socialdemokrater håller på att lära sig den läxan med Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som magistrar.


Gillar dock Handelskammarens initiativ att tillföra diskussionen om ett sunt näringsliv nytt bränsle genom en serie webb-tv-sändningar om huvudstadsregionens utmaningar, där Peter ”Poker” Wallenberg, inleder. Det ska bli intressant att följa.


Avrundar sedan med ett rad blogginlägg och börjar med ett om ACTA-avtalet från Christian Engström, MEP i Bryssel; Enligt Min Humla om kontraproduktiva kampanjer; Integritet och Frihet om att vi måste frigöra oss från det gamla och invanda tänkandet; Ankersjö, som funderar kring relationer mellan S och andra partier; Scaber Nestor, som tycker sig se en historierevision dyka upp kring Centerpartiets Annie Lööf, när det gäller FRA-saken; Oscar Swartz, som skriver tänkvärt om Pilträdsmorden och ser det som tecken på något i tiden; Magnihasa – om kommentarer, vilket varit ett högaktuellt ämne, inte minst i de etablerade medier, som vill fostra oss som gillar sociala medier; Kunskapssamhället om domen vid Uppsala Tingsrätt, som gav en aningslös man 2 års villkorlig dom för fildelning; Alliansfritt Sverige om hur Alliansen monterat ner djurskyddet; Bodströmsamhället om det nya uppdraget som gästkrönikör på Aftonbladets ledarsida; Göran Pettersson, som håller oss uppdaterad om sitt skötebarn – NATO; Johan ”Mitt i steget” Westerholm som söker svar på den intressanta frågan: - Hade Olof Palme varit socialdemokrat idag? Nicklas Lundblad om att bygga mötesstrukturer; In Your Face om att ta debatten istället för att ta till knytnäven, där det tycks mig som om den gode Kristian har en bit kvar innan han förstått innebörden i att ogilla någons åsikter, men ändå slåss för vederbörandes rätt att få uttrycka dem. Gillar dock att han inte är någon "prinsessa på ärten" utan tål en del verbala smällar; Kent Persson om det paradoxala politiska livet i Örebro; och Staffan Danielsson, som fokuserar på hur många flyktingar, som kommer till Sverige och Europa, istället för att lyfta fram att det är oroshärdarnas ofta skuldtyngda grannländer som får ta emot de allra flesta människor på flykt. Sätt procentsatserna i relation till helheten – om du vill ge en sannare billd av problematiken. Men, med det kan man inte locka till sig SD-sympatisörer, förståss.


Slutligen - sist men inte minst - Opassande, som skriver uppfordrande under rubriken Jag, en extremist. Här säger hon på och mellan raderna det mesta om debattklimatet i Sverige just nu.


Se där något av det som intresserat mig denna fredag förmiddag. Och i sista stund såg jag artikeln hos IDG.se om svårigheten att intressera polisen för en insats mot datortjuvar, vilket naturligtvis ställer deras insatser mot fildelare i ett särskilt ljus. Vilket näringsliv gynnas av den prioriteringen?

Intressant.

tisdag 30 augusti 2011

De enda vi kan fostra är oss själva.

P3:s Verkligheten ”ägnar den här veckan åt att beskriva ett rättsligt lotteri, och en ny typ av brottsling: fildelarsvensson”, meddelas på webben. Vår partiledare Anna Troberg och Ung Pirats förbundsordförande Gustav Nipe argumenterar i DN för att nuvande lagar måste ändras eftersom beteendet att dela med sig av sina kulturupplevelser är djupt allmänmänskligt och gett upphov till begreppet ”fair use”, som uppstod när amerikanska domstolar slog fast på vilka grunder det kunde vara lagligt att någon använder delar av en annans upphovsrättsskyddade material. Varje rättskaffens människa, om tänker längre än näsan räcker inser att det måste finnas en avvägning mellan det allmänna intresset av en levande kulturell samhällsdebatt och det privata intresset av att inte bli exploaterad eller utnyttjad av andra. Det stora problemet är att de företag, som köpt upp den ekonomiska delen av upphovsrätten och därmed lutar sig mot s k närstående rättigheter, under år av lobbyverksamhet uppnått samma status och ställning som de verkliga kreatörerna. Med det har det skapats en föreställning att den som skapar ett verk inte kan klara sig utan den överbyggnad som upphovsrättsindustrin utgör. En överbyggnad där det uppenbarligen är lönsammare att engagera en rad jurister och advokter för att jaga de internetanvändare, som i ett utbyte med andra vill hålla sig ajour med det som sker inom t ex musik- film och/eller spelbranschen, än att utveckla betalsystem för inköp av enstaka exemplar.


Anders S Lindbäck uppmärksammar Annas och Gustavs inlägg och förklarar vad fildelning egentligen handlar om – en teknik för att kunna dela med sig av material alldeles oavsett om det är skyddat av upphovsrätt eller inte. Gillar att Anna och Gustav bestämt sig för att bevaka dessa rättegångar, vilket ska bli intressant att följa. Computer Sweden , Aftonbladet och DN.se skriver att 15-åringen i Göteborg snabbt friades av tingsrätten, men givetvis kommer detta att överklagas av de övervakande hökarna inom Rättighetsalliansen Europa AB, tidigare Antipiratbyrån. Samtidigt kan vi läsa i SvD Näringsliv om att Stim försöker flytta fram sina positioner bland unga låtskrivare. Trist dock att där inte finns någon länk till artikeln. Men det går inte ta miste på deras omsorg. Tänk om dessa unga människor skulle komma underfund om att det krävs ett nytt tänk i en ny tid med de möjligheter som internet erbjuder, då skulle korporativa organisationer, som behöver pappa staten som beskyddare, snart sjunga på sista versen. Helt barockt att en musikskapare måste vara medlem i Stim för att kunna kan anlita ett proffsigt företag för att framställa CD-skivor och då i max 1.000 ex. Copyswede är en annan parasit som med en straffskatt på lagrings-media, tvingar oss alla att betala en dusör till den administrationen alldeles oavsett vad vi använder USB-minnen och externa hårddiskar till. Sedan kan man undra hur mycket av de insamlade medlen, som rinner ner till musikskaparna?


I övrigt går debatten om hanteringen av kommentarer till artiklar och inslag i olika nyhetsmedier vidare. Mikael Zackrisson, skriver med underbar skärpa Nättidningarnas största nederlag. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har tagit det drastiska beslutet att slopa anonyma kommentarer på nätet. Helt klart är han kraftigt influerad av debatten efter terrorhandlingarna i Norge. I Svd frågar Sigurd Allen och Ester Pollack: Vill vi ha makt utan ansvar? Och menar att ”Anonymiserat tyckande, personangrepp och skällsord undergräver möjligheten att föra ett förnuftigt samtal om stora och små frågor i samhället.”

Artikeln ingår i en debatt som startade redan den 2 augusti. Helt klart anser kultureliten att den, som har ett taskigt ordförråd och är urförbannad på samhällets orättvisor, inte ska ha någon talan när det gäller artiklar ur dagens nyhetsflod. Hur tänker man att dessa krutdurkar ska desarmeras med ett sådant förhållningssätt? Jag vet varifrån jag kommer och har svårt att sätta mig på alltför höga hästar. Vi har idag alldeles för få transformatorer i gränssnittet mellan eliten och massan för att dialogen ska kunna fungera.


Avrundar med IDG.se Datorregn i skolorna och Computer Swedens Skoldator kräver ansvar. Intressant se vad det blir av den satsningen? Hängslen och livrem samt en radda datorer, som står oanvända i korridorer eftersom lärare och fritidspedagoger har aversioner mot elevernas engagemang i olika nätaktiviteter. Eller ska jag våga hoppas på att Kristina Alexanderson och alla andra banbrytare ska lyckas dyrka upp alla dessa låsta sinnen?

Intressant.

måndag 29 augusti 2011

Varför är det så svårt att prata med varandra?

Ser att Expressen tänker göra en insats för att hyfsa debatten i kommentarsfältet till tidningens artiklar genom en förstahandsmoderering där inläggen granskas innan de läggs ut. De som inte håller sig till kommentarsreglerna får finna sig i att bli betraktade som spam eller vid grova övertramp nobbas helt enkelt. Förstår att Emanuel har invändningar, eftersom han insett värdet i att ta alla, som kommenterar, på det allvar, som krävs för att bryta ett dåligt beteende och börja föra samtal. Men vad hjälper det när den största draken snabbt följer i Expressens spår, utan tanke på att det alltid finns en orsak till att en del människor spelar över. Det är egentligen bara två olika angreppssätt och bara genom att pröva kan man senare göra en swot-analys och se de bägge metodernas Styrka, Svaghet, Möjligheter och Hot. Aftonbladets Martin Aagard har redan gjort ett inlägg som talar för behovet av ett möte mellan den analoga tidningsvärlden och den digitala medievärlden med bättre balans mellan våra vanföreställningar om varandra. För vår demokrati är det bra att människor tar till orda. Rätt många ger idag upp utan att ens ha försökt. De knyter näven i byxfickan och orerar bland sina vänner. De senare kan komma till mig och säga: - Du Gun, som törs, kan du inte skriva en insändare om ... Här försöker jag få dem att inse att insändare fungerar bäst när den som tycker något skriver efter eget huvud – det blir en mera allsidig diskussion då och ju fler som tar upp ett ämne desto tydligare blir dess vikt och värde.


Sedan kan jag naturligtvis undra över vilka faror som kan drabba den som vågar ta till orda. Att andra ska tycka att man är en jobbig typ, eller vad? Det går inte att leva efter andras måttstockar, utan man måste finna sin egen väg. Jag gillar att blogga samt vara ute på nätet, göra inlägg på Facebook och skriva en och annan kommentar samt twittra om sånt som jag snappar upp och vill sprida till en vidare läsekrets. Där kan man också upptäcka diskussionstrådar om t ex skolan som är mycket givande, då där finns en blandning av människor – både proffsiga lärare och glada amatörer som tycker att skolan är av största vikt för våra barn och ungdomar. Människor med kunskap om pedagogik för lärande bland både barn och vuxna eller med erfarenhet av att vara anhörig till barn, som dagligen blir kränkta och nedvärderade av sin oförstående lärare och/eller fritidspedagog, som fastnat i egna aversioner mot internet och alla de verktyg vi har för kommunikation och skapande med hjälp av nätet. Hört talas om kompetensutveckling? Om 16 elever i samma klass bytt skola inför höstterminen, borde det väl ändå sända en kraftig signal om skärpning till såväl rektor som berörda lärare och fritidspersonal. Men, det är deras problem – barnens föräldrar har gjort det enda rätta, när personal i barnens skola slagit dövörat till. Åh, så skönt det kändes att få skriva detta sista, väl medveten om att mitt barnbarn genom skolbytet åter gillar att vara i skolan och upptäcka nya saker att lära sig om.


Att tvivla på att man är rätt ute är ett friskhetstecken. Men, när det gäller min glädje över att kunna leva en del av mitt liv ute på nätet, är jag räddningslöst förlorad. Blir därför upprymd när jag läser artikeln ”Därför har de teknofoba gnällspikarna fel”. Mera sån´t! Här handlar det om fördelarna med molntjänster, vilket kan vara bra att känna till lika väl som att hålla debatten om artikelkommentarerna i gång. Det är för övrigt ett intressant program som bjuds vid Internetdagarna den 21 – 23 november. Söker en sponsor då jag gärna vill vara med även måndag och tisdag. Till dess hoppas jag att jag orkar med några engagerande dagar om vår framtid i internets hägn. Det sporrar när den dagliga promenaden runt innegården ska klaras av. Eller när en vikt kring fotleden ska lyftas upp i 30 graders vinkel så många ggr som jag orkar. Genom att anteckna resultatet utmanar jag mig själv att orka mer för var dag som går. Har beställt en step-up bräda eftersom detta att gå i trappa kräver koncentration till lyft med benet istället för att dra mig upp med hjälp av armarna.


När det gäller svärm-biståndet har jag funnit att jag måste synda på nåden och beställa en helt ny säng, som kostar 13.700 och säljs av ergotemp.se. Stort tack till Pernilla för det tipset. Min alltför mjuka Dux, som i förrgår lyckades ge mig en rejäl känning av ischiasnerven i höger sida av ryggen, den skänker jag till en kvinna i Hallstavik, som jag träffade på sjukhuset. Hon är yngre och mycket lättare i kroppen än jag och drömmer om en sådan säng, 105 cm bred med elevationsbotten. Sharing is caring! Tror inte att någon av välgörarna har något emot att jag disponera mer ur biståndet än vad jag först avsåg. Pappa i sin himmel, som jag ärvde sängen av när den var ny, har nog inget att invända. Har fått ett kontoutdrag från banken idag och ska i morgon ta itu med uppgiften att räkna ihop beloppen. Återkommer med en redovisning.


Sedan en runda – det var länge sedan – och börjar naturligtvis med Emma Opassande, som ställer en viktig fråga; Motviktigt om Kampen mot tiden i det europeiska banksystemet; Enligt min humla, som minns ett betydelsefullt ställningstagande; Deepedition om vildsinta kvinnors inverkan på väderleken; Mark Klamberg gör en jämförelse mellan USA:s delstater och Sverige när det gäller brottsutredningar; samt sist men inte minst Badlands Hyena och den kluriga Gubben vid Rämen. Det gäller att kunna se och le åt livets utmaningar. Just nu leker jag med tanken att döva politiker ska återfå hörseln med hjälp av en rejäl portion gyckel.

Intressant.


söndag 28 augusti 2011

Polis, polis – dom stör lugnet och ron?

Ser hos Tommy k Johansson att det blivit en debatt på nätet sedan en rektor vid en skola i Göteborg anmält en elev för nerladdning av filmer via BitTorrent – en teknik som bl annat används av The Pirate Bay. När Åklagaren fick reda på polisanmälan kontaktade han Antipiratbyrån, som idag verkar under namnet Rättighetsalliansen Europa AB, vilket Copyriot skrev om för några dagar sedan. SvD skrev också om saken. Det gäller att hänga med i utvecklingen och skapa bilden av starka muskler. Rättighetsalliansen – minsann! Det är tydligen en lönsam affär att kringgärda kulturella verk, som företag förvärvat de närstående rättigheterna till, vilket följer av att kreatörer tror sig behöva dessa bolags omsorger för att kunna göra sig gällande på marknaden. Därför säljer han/hon denna del av upphovsrätten till ett bolag, som självklart har ambitionen att tjäna pengar på att ge ut verket ifråga.


Undrar vad en svärm av kreatörer, som tror att internet kan skapa nya förutsättningar för en etablering på en mycket större, världsomspännande marknad skulle kunna kalla sig? Dessa artister delar med sig av sin produktion med hjälp av Creative Commons License, som en del av sin PR-verksamhet och skapandet av relationer med publiken. De har inget emot att ungdomar intresserar sig och vill ta del av det som görs. De vet att ett gillande leder till försäljning – om de fixat möjligheten att göra mikrobetalning på nätet. Ju flera som snackar om det som gjorts, desto fler vill ta del men också äga exemplar i sin egen samling. Isak Gerson, internaut och kopimist, har besökt en rättegång i Uppsala, där en man ställts inför skranket, rätt omedveten om att det som han gjort skulle vara brottsligt. Isak har även gjort en kort analys av fildelningslagarna. Piratpartiets ledare Anna Troberg var även hon i Uppsala i sällskap med ett gäng pirater, vilket hon bloggat om. Men här visar hon även ett filmklipp. För mig är det en gåta att vanligtvis begåvade människor verksamma inom olika medier så kategoriskt förnekar influenserna från andra i sitt skapande. Kopimister är vi mer eller mindre allihopa som processar intryck från andra och samtalar om det med varandra. Här måste vi hävda allemansrätt!


Allemansrätten i skog och mark hotas idag av en utredning där det ska bli möjligt för en markägare att arrendera ut sin mark till företag, som vill livnära sig på människors behov av naturupplevelser eller ser skogens bär och svampar som en viktig del av folkhushållet. Men, en arrendator vill ogärna dela en rättighet, som man betalar för, med andra som hävdar allemansrättens sedvänjor. Undrar hur lagstiftarna löser den knuten?! Annars går det med skogen, som vi nu kan se när det gäller upphovsrätten – det privata intresset tar över och alla människors rätt att fritt botanisera och juste använda material slås sönder av krafter som organiserar sig likt Rättighetsalliansen Europa AB.


Inledningsvis undrade jag om unga människors fostran är polisens sak. Det är en sak om polisen är med på ett hörn för att förklara vad som händer när man gör sig skyldig till något som är olagligt, men det är något helt annat när skola och föräldrar inte tilltros möjligheten att resonera sig fram till lösningar när det gäller användningen av datorer i skolan. I riksdagen talas om vikten av civilkurage, medan vi varje dag ser hur ansvariga ledare i olika verksamheter smiter ifrån sitt ansvar genom att göra en anmälan till polisen med allt vad det innebär. På Domstolsverkets hemsida finns bra information om deras tågordning.


Avrundar med länk till artikeln med rubriken ”Ta en extra tjuvavgift på kofötter också”. Det gäller den av Copyswede ensidigt bestämda avgiften på externa hårddiskar, USB-minnen och liknande lagringsmedia. Debatten som förs på nätet visar att utvecklingen går framåt medan Copyswede och andra korporativa organisationer går på som om ingenting har hänt. Och alltför många politiker har slagit av tankeapparaten och traskar patrull. Måste man lagstifta för att genomföra detta tvångsvägen ställer de välvilligt upp. De förstår inte bättre. Andra som också kostar på sig på skattebetalarnas bekostnad är Kriminalvården. Den myndighet som ska återanpassa brottslingar till ett hederligt liv, har själva svårt att hålla ordning på rätt och fel. Affärsvärlden skriver Skarp kritik mot mutmisstänkt myndighet och berättar om en omfattande muthärva.


Ser där, litet smått och gott som jag funnit i tidningar och på nätet de senaste dagarna. Intressant?

Lycka till Camilla!



Talade tidigare idag med en stolt far till Camilla. Just nu planerar hon för att genomföra en konsert i Roslagsskolans aula. Önskar henne all lycka och framgång. Måtte hon förstå att ta tillvara de möjligheter som internet erbjuder och inte fastna i klorna på ett skivbolag, som tänker mera på sig själva än henne och hennes publik.

Jag har påbörjat läsningen av Chris Andersns "Free Radikalt pris - en ny ekonomisk modell" som visar att det är möjligt att tjäna pengar på allt som är gratis. I boken presenterar han en rad lösningar och idéer kring hur en digitaliserad gratisvärld kan komma att se ut och fungera ekonomiskt i framtiden. I sanning en mycket läsvärd bok för alla som vill förstå istället för att sprida vantolkningar om utvecklingen.

Varför händer då inte mera som visar tilltro till framtiden och dess möjligheter med hjälp av informations- och kommunikationstekniken samt det världsomspännande nätet? Ja, Stefan Stenudd skriver det som många av oss tänker: - Etablerade media lever i symbios med mammutarna inom upphovsrättsindustrin.

Kan bara innerligt hoppas att Camilla hänger med i utvecklingen, vågar tro på sig själv och inte räds satsa på ett eget skivbolag med försäljning på nätet.
Intressant.

fredag 26 augusti 2011

Om konsten att hantera människor, som har åsikter.

Anders Mildner tar hos SVT Debatt på nytt upp diskussionen om attityder och förhållningssätt hos en del journalister, som älskar att blåsa under sina aversioner mot människor med åsikter, som inte alltid uttrycker sig särskilt välpolerat när de kommenterar artiklar på nätet. Näthatet har i dessa kretsar blivit ett etablerat begrepp, utan att man för den sakens skull ägnar en tanke åt varför det blivit så. Och att man själv är en del i detta förhållande. Det minsta man kan begära är att den som gör sig besvär med att kommentera borde mötas med en gnutta människokärlek. Är tonen rå kan man alltid ställa frågan om inte alla tjänar på att resonera som civiliserade människor.


Problemet är att en del artikelförfattare anser sig inte ha tid med sådant trams, trots att vi alla i stort och smått har ett ansvar för hur samhällsklimatet ser ut. En del koncerner har löst det med att de leasat ut hanteringen av kommentarerna till ett utomstående företag, utan tanke på att det egentligen är företagets Kundtjänst, som vi talar om. Det var när jag lyssnade på Operans Martin Bondeman, som det slog mig hur olika han, som utvecklare av Operans tjänster till sina kunder och besökare, ser på mötet med en missnöjd och grinig operaälskare och hur chefredaktörer med sina medarbetare ser på interaktionen med läsarna. Operan skulle inte drömma om att leasa ut denna viktiga informationskälla till utomstående.


Anders Mildner skriver bl a

Det finns i dag nästan inga svenska tidningar som har som mål att deras journalister ska delta i en dialog kring den journalistik de producerar. Kommentarsfälten har haft som främsta syfte att dra trafik till sajterna och betraktats som läsarnas reservat. På flera håll har reportrarna dessutom fått uttryckliga order om att hålla sig borta från kommentarerna.

För att göra situationen ännu värre, har sedan modereringen lejts ut till anonyma bolag utanför det egna mediehuset. Alltså: man har skapat rum som man sedan inte tar något som helst ansvar för. Ingen från redaktionen finns på plats och sätter tonen, ingen förklarar varför vissa saker är okej och andra inte – och värst av allt – ingen ansvarig finns närvarande för att föra en dialog.”


Han ser det jag och andra ser – att vi läsare känner oss provocerade och att en del inte kan hålla tillbaka sin lust att spy galla över journalister som så tydligt visar sitt förakt för läsaren som en viktig faktor i artikllarnas produktionsprocess. Om jag inte visste att journalister i allmänhet är rätt klipska, skulle jag ge upp och börja odla föreställningen att en del av dem är av det odrägligt högfärdiga slaget, som vi helst inte bör offra en enda minut av vår dyrbara tid på. Vill man vara insnöade, så väl bekomme! Stina Oscarson skriver ”Att skapa innebär att göra motstånd”. Själv vrider och vänder jag på Rollo May´s ord att det krävs mod för att skapa. En annan som uppmärksammat Anders´ inlägg är Anders S Lindbäck. Anna Troberg blåser till strid – en femtonårig elev vid en skola i Göteborg behöver en kraftig uppslutning från alla med egna erfarenheter av kopieringens betydelse för vår tillblivelse som mänskliga varelser.


Tack Anders! Du inspirerade mig till ett nytt blogginlägg, som visar att sjukhusvistelsen inte lyckats ta kål på debattlusten, även om orken inte är vad den varit. Men vänta bara ...

Intressant.

söndag 14 augusti 2011

Farmor Gun ber om hjälp

Hej alla vänner och alla andra, som gillar att jag engagerar mig i livet och politiken.

Idag är det 30 dagar sedan jag togs in på Norrtälje sjukhus för en planerad operation. Operationen lyckades men komplikationer tillstötte eftersom gamla gummor, som kommit i reparationsåldern, är sköra både här och där. Redan dagen efter upptäckte läkarna att tarminnehåll läckt ut i bukhålan och en ny operation var nödvändig. Bukhåleinflammationen och blodförgiftningen som följde krävde en kraftig antibiotikabehandling, som var mycket påfrestande för mitt hjärta, vilket efter hjärtstoppet 2008 arbetar med 65% av ursprunglig kapacitet. Detta säger jag inte för att jämra mig, utan för att ni ska förstå att jag kämpat tappert för att återvända till bloggen och allt det härliga liv som följer med den och alla er andra.

Just nu ligger jag och funderar på hur jag ska kunna finansiera en del utrustning som jag är i behov av när jag ska åka hem om drygt en vecka. Det gäller bland annat en Tempurmadrass till min säng (en Dux med elevationsbotten och 105 cm bred); en begagnad tvättmaskin (eftersom hantering av stomi kräver renlighet); samt en storstädning av min lägenhet, på grund av min infektionskänslighet.

Tempurmadrass kostar runt 8000 kronor med hemkörning, en begagnad tvättmaskin har erbjudits mig till det facila priset av 1900 kronor inklusive moms och installation.

Städningen blir dyrare än en normal flyttstädning eftersom hyresgästen ska bo kvar med alla sina pinaler.

Priset för storstädningen beräknas enligt följande:
  • Bruttolön 8000 kr (2 pers x 20 timmar x 250 kr)
  • Sociala avgifter 31,42% = 2593 kr
  • skatteavdrag 30% = 2400 kr
Sociala avgifter och avdragen skatt levereras till skattemyndigheten.

Rutavdraget uppgår till 50% av den totala kostnaden 10 593 kr = 5 300 kr erhåller jag genom en förenklad självdeklaration i samband med nästa års deklaration.
Därutöver ska jag lämna kontrolluppgifter till uppdragstagarna och skattemyndigheten.

Nettokostnaden för städningen blir 5 300 kr. Detta tillsammans gör 15 200 kr.

Som pensionär har jag likt många studenter och pensionärer ont om pengar varför jag måste vädja till er om ett “svärm-bistånd”, en företeelse som i vart fall pirater väl känner till. Många små bidrag kan rätt snabbt komma upp i behövlig summa. Om jag istället skulle ansöka om bidrag från det allmänna inträder en byråkrati som jag inte orkar med just nu. Dessutom längtar jag hem.

Vill Du bidra kan du sätta in pengar på mitt konto hos Roslagens sparbank
(SWEDBANK) 8242 0 03 522 206 6

Om det blir mer än vad jag själv behöver kommer jag att donera pengarna till Piratpartiet och Cancerfonden.

Hoppas att jag kan gottgöra er på något sätt när jag återhämtat mig.

Gun Svensson

söndag 17 juli 2011

Endast de äldre söker sanningen?

Läser med rätt stor behållning Erik Åsards understreckare i dagens SvD rubricerad Journalistiken värd mer än papperet. Slutklämmen måste citeras då den säger en hel del om medieklimatet ”Den stora faran inför framtiden är inte kakofonin av röster i cyberrymden eller ens att papperstidningen på sikt hotas av undergång. Mest oroande är att de etablerade mediebolagen för att hävda sig i konkurrensen i än högre grad väljer att fokusera på nyheter om celebriteter och trivialiteter i stället för att satsa på den mera kostsamma undersökande journalistiken.” Efter detta börjar Åsard sedan att spekulera: ”Vad vi kan förvänta oss framöver, i USA och på andra håll, är förmodligen allt mindre av noggrann, faktaorienterad rapportering alltmedan opinionsjournalistiken i form av krönikörer och värderande kommentatorer ges ökat utrymme. Kanske dröjer det inte alltför länge innan Fox News, Rupert Murdochs partiska men ytterst profitabla satellitkanal, blir den gängse modellen för hur en framgångsrik nyhetsförmedling ska se ut.” Av det senare drar jag slutsatsen att Erik Åsard i likhet med många andra lärde utgår från att dagens unga är mindre intresserade av att söka sannare bilder av det som händer omkring oss, än vad vi var i den åldern.

Lustigt nog faller det dem inte in att dagens unga söker information på många olika håll och eftersom etablerade medier inte så sällan fungerar som något av maktens megafoner, får de etablerade lära sig leva med att läsarna söker information på många andra håll. Detta samtidigt som rätt många av dem gör vad de kan för att misstänkliggöra oss läsare och bloggare. Alla är inte öppna för den dialog som Sveriges Radio tagit initiativ till genom sitt projekt Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn. Självklart aktiva under Almedalsveckan, vilket vi ser på deras blogg. Eller för den delen det samspel mellan olika medier som Brit Stakston, Joakim Jardenberg, Emanuel Karlsten och många andra försöker göra möjligt.

Intressant att kommentarerna till Åsards text hittills antingen gäller en omröstning huruvida stora mediekoncerner ska förbjudas eller har sitt fokus på mediekoncerner som ett hot mot demokratin. Tilltron till mänsklighetens förmåga till tankearbete är inte särskilt väl utvecklat i någondera av kommentarerna. Själv undrar jag om vi inte behöver ett partipolitiskt neutralt material för folkbildning som tar fasta på det konstruktiva samtalet om mötet mellan medier i vår tid. En del tror att de kan ignorera och oskadliggöra sociala medier genom att tala om oss, som gillar utvecklingen, som internetromantiker eller internetevangelister. Utvecklingen kan bara gå framåt om man mera ser till Internets möjligheter än dess problem, utan att för den skull blunda för de utmaningar som finns. Utmaningar som inte bäst hanteras med avlyssning, filtrering och blockering. Utmaningar som t ex myndigheternas hantering av PSI-lagen vilket bland andra Handelskammarens it-expert Fredrik Sand skriver om på SvD:s Brännpunkt.

Se där ett ämne som inte kunde hålla mig borta från tangentbordet.


Intressant?

onsdag 13 juli 2011

Vi har ett ömsesidigt ansvar för digital delaktighet.

Fortfarande kan man botanisera bland paneldiskussioner och seminarier som sänts på webben från Almedalen. Här diskuteras Opinionsbildningens nya infrastruktur mellan personer som på olika sätt bidragit till utvecklingen av verktyg och arbetsmetoder för att stärka aktörer, som med hjälp av sociala medier vill vara delaktiga i samhällsdebatten och därmed kan bidra till opinionsbildningen inom olika samhällsområden. Diskussionen om listor är inte särskilt intressant, tycker jag, men det kan ha med min brist på tävlingsinstinkt att göra. Eller om lusten att vilja dominera diskussionen i bloggosfären är mer uttalad i de partier som vill ge intryck av att vara stora och ledande. Själv är jag mer intresserad av den arbetsprocess och det meningsutbyte, som kan leda till nya insikter. För mig är bloggen och internet verktyg för människors möjligheter att delta i landets demokratiska utveckling med en fördjupning av diskussionerna mellan valen.


Martina Linds svar på Markus Lake Berglunds fråga om risken för en tudelning mellan de i Centerpartiet, som är vana vid att använda nätet och de helt ovana, kan vara lättare sagt än gjort. Martina ansåg att det är de digitalt bevandrade medlemmarna som måste förstå att de måste plöja, harva och så på möten och stämmor om en utveckling ska vara möjlig. Jag tycker nog att de motspänstiga måste öppna sina sinnen och ta in att de går miste om en hel del information och väldigt mycket kunskap om de inte tar datorn till sin hjälp. Själv tycker jag att det fungerar bäst genom att succesivt lära genom att göra. Påhittet att man ska ta ett s k ”datorkörkort” har avskräckt alltför många. De flesta jag känner har lärt sig genom att göra och allt eftersom lärt sig mer när behov uppstått.


Överhuvudtaget är det en svårbegriplig diskussion som pågår om internets fel och förtjänster både bland dem som gillar internet och sociala medier och mellan dem och de som mest ser internet och sociala medier som ett fördärv. Anders Mildner går så långt att han talar om internetromantiker och internetevangelister som begrepp en del aktörer använder sig av för att slippa bry sig om internet som något annat än verktyg för marknadsföring och försäljning av varor och tjänster. Själv undrar jag om vi kan begära att marknadsromantiker och marknadsevangelister kan tro annat än att politiker bara är ute efter att kränga sina läror, som vilken konserverad gröt som helst. Att internet och sociala medier bygger på en interaktion som kan skapa något nytt av intresse för egen del krävs åtskilliga samtal för att ekonomiskt sinnade människor ska förstå.


Ta t ex skillnaden mellan det resonemang som Operans webmaster förde när han berättade om Operans arbete med sin webbplats, som redan 2008 men också 2010 vann Web Service Award, och de tidningschefer som leasar ut hanteringen av kommentarerna till tidningens artiklar. Hos Operan är en snabb och juste hantering av kundkontakterna A och O, medan de som inte förstår värdet av en dialog med läsekretsen låter kunskapen om tidningens påverkan gå till andra företag. Även mycket griniga kunder har något att tillföra i ett förbättringsarbete.


Mildners iakttagelsen är riktig så långt att allt som går till överdrift får en backlash och att det finns tecken som kan tolkas så. Vi kan bara se de kräkreflexer som rätt många feminister förorsakar när de tycker sig kunna förklara samhällets alla orättvisor med hänvisning till kön, när många andra gått vidare och lärt sig om ett mer komplext begrepp – intersektionalitet – som förklarar att kön, klass, etnicitet och en del andra grunder kan samverka när diskriminering sker. Det är skälet till att vi idag har en sammanhållen organisation för åtgärder mot diskriminering under en hatt Diskrimineringsombudsmannen. Men under tiden odlas stolligheterna om kön, som upphov till allt ont, hos en lång rad feminister aktiva i samhällsdebatten. Funderar fortfarande på om Unni Drougges reaktion mera är ett utslag av ett tryck på den feministiska nerven än en saklig reflektion kring den glädje som många av oss andra känner inför möjligheten att ta för sig och göra något eget av allt som vi möts av på nätet. Hur som, gillar jag att Joakim Jardenberg tagit sig tid att ge en respons. Men Unni vore inte Unni om hon inte fortsatte att bjuda Jocke och oss andra rejält tuggmotstånd. Något som jag väljer att inte ge mig in i, eftersom jag inte vill vara med i den dansen. Livet har lärt mig att mina reaktioner bör jag ge akt på och lära mig av, då de säger mera om mig själv än andra. Att jag gått från att vara feminist till att få upp ögonen för intersektionaliteten ser jag som en effekt av förnuftets seger över alla upprörda känslor. Mitt fokus idag ligger på internets möjligheter och därför slåss jag för att kunna vara medborgare även när jag är på nätet. Alltför många inom den s k kultureliten är negativt inställda, men det ser jag mera som deras egna bekymmer.


Därför gillar jag naturligtvis att Christian Engström kämpar på för att sprida sin kunskap inom EU:s olika länder och att Opassande delar med sig av sina tankar på ett sätt som gör att jag måste tänka till mer än en gång. Slutar med att flagga för att jag nu kommer att ta en bloggpaus under drygt en vecka då jag har annat för mig. Ha en fortsatt bra sommar.

Intressant.