måndag 30 maj 2011

När, var och hur ser vi makthavare redovisa sitt ansvar?

Har noterat att EU-nämnden sammanträder Onsdagen den 8 juni kl. 13.00 (Obs! Dag och tid) för Information och samråd inför dels rådets möte (Rättsliga och inrikes frågor) den 9–10 juni, dels rådets möte (Transport, telekommunikation och energi) den 10 juni. Något jag fick klart för mig sedan jag grottat ner mig i bl a betydelsen av PNR-avtalet, vilket innebär utbyte av flygbolagens olika kunddata mellan EU och USA, utan några begränsningar eller garantier för skydd mot missbruk av dessa. Lustigt nog försvann noteringen från den länk till pressmeddelandet som jag först fann. Men skam den som ger sig. Genom att gå till EU-nämndens sammanträdesplan scrollande jag mig fram till texten som jag klistrat in här ovan. Låt vara preliminär, men dock bättre än inget.


Sedan jag postat mitt tidigare inlägg upptäckte jag att Christian Engström uppmärksammat författare Lars Gustafssons inlägg i Expressen där Lars, efter att ha läst Hans Magnus Enzensbergers nyligen utkomna essä om sakernas tillstånd i EU:s beslutsapparat, ställer viktiga frågor och därmed blottlägger bristerna. ”Om vi får tro Enzensberger består haken i att denna kostnadsslukande och expansiva jätteorganisation förefaller representera ett postdemokratiskt tillstånd. Hur ställs dessa byråkrater till svars? Hur ansvarar dessa aldrig valda kommissionärer inför medlemsstaternas skattebetalare?” När det gäller Lars Gustafssons avslutande frågor ber Christian om hjälp att finna kloka svar. Jag tolkar det som att vår MEP Engström är beredd att göra en insats.


Så en sväng bland mina bloggvänner: Magnihasa skriver intressant om Tweetmaskinen med sin hashtagg ib20; Opassande funderar kring detta med oförmågan att debattera; Lars-Erick bearbetar sina tankar och känslor kring statschefen beteende; Knapsu skriver om ett sjukt girigt STIM; Jocke puffar för kommande attraktion i Almedalen; Beelzebjörn funderar kring medias rapportering i allmänhet och från Spanien i synnerhet; Gubben vid Rämen rapporterar med glimten i ögat om effekterna av medias rapportering om ask-molnens utbredning; Mike uppmärksammar bristen på jämställdhet hos fogden; Mymlan bidrar med hågkomster från barndomen – en tid då jag lärde mig de flesta sånger i Sions toner eftersom vår pappa i sin ungdom varit ett kringresande vittne; Tysta tankar om effekter av Skollyftet och Lärarlegitimation – återtåget; samt sist men inte minst Anna Troberg, som på goda grunder vill sluta fred med makthavarna.


Anna är optimist – jag tror dock att politikerna blivit alla dessa tänkta farors fjättrade fångar, utan tanke på vad som händer med dem själva och oss när de hela tiden eskalerar övervakningen av oss. De kan varken se nödvändigheten eller möjligheten till reträtt. Vi får allt fortsätta vår mission med upplysning om statens övervakningsiver, vilket jag ser som en del av den folkbildning som ABF, Vuxenskolan, Medborgarskolan och andra studieförbund inte verkar inse behovet av. Avrundar med Johan Linanders reflektion kring polisers läckor och hans egen reaktion m a a misstänkt läcka från någon i KU.

Intressant.


Om vad och på vilken grund ska vi låta EU bestämma?

Denna bloggpost blir den längsta sedan start. Men då den är viktig för att höja kunskapsnivån om det som är på gång i EU, räknar jag med att de läsare som följer vad jag skriver gör sig tid att ta del. Efter att själv ha läst och begrundat ser jag behovet av att vi handlar – i första hand genom kontakt med de svenska ministrar som ingår i Ministerrådet och i andra hand med berörda EU-kommissionärer samt EU-nämnden i Sverige och EU-parlamentets ledamöter.


De viktigaste frågorna vid mötet med rådet för Rättsliga och Inrikes frågor den 9 – 10 juni är förslaget till förordning om Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av 562/2006 om kodexen om Schengengränserna, förslaget om direktivet för att bekämpa sexuell exploatering av barn och förslaget om direktivet om angrepp mot informationssystem.


När det gäller bekämpandet av sexuellt utnyttjande av barn är det märkligt hur mycket som det oreras utan att någon tillförlitlig forskning presenteras både vad gäller omfattningen och hur människor med denna sexuella läggning borde behandlas för att reducera riskerna. Med den makt som EU har borde besluten kunna styras mer av forskning och fakta än den lättantändliga moralpanik som blossar upp med jämna mellanrum.


För övrigt handlar diskussionen om ett avtal mellan EU och USA om att dela med sig av PNR Data – varför vi även måste klara ut vad detta är. Innehållet här nedan har jag hämtat från Papers Please.org som förklarat innebörden i hela dess vidd. Även om jag bara orkat översätta drygt fyra sidor av ett tio-sidigt dokument talar detta sitt tydliga språk. I folkbildningens namn vill jag dela med mig, eftersom EU-kommissionen och EU.s Ministerråd är på väg att godkänna ett utbyte av personuppgifter, utan att ha bry sig ett dugg om ifall mottagande land har ett lagligt skydd mot missbruk. Det är deprimerande. Därför behöver jag – innan jag går över till att berätta om PNR – peppa mig själv och andra med att det finns en och annan modig person i universitetsvärlden som kämpar för en ordning där även företag och banker måste värna våra medborgerliga rättigheter.


Sedan till frågan: - Vad är en PNR? PNR ("Passenger Name Record") är en post i en databas med resebokningar som innehåller information om resan. En enda PNR kan innehålla data om en person eller om en grupp upp till 100 personer reser tillsammans. Det kan omfatta personlig information om resenärer och andra personer, och om tjänster som tillhandahålls av flygbolag, järnvägar, hotell, researrangörer etc.

Varifrån kommer uppgifterna i PNR? PNR s skapas av reseföretag såsom flygbolag, resebyråer och researrangörer. En PNR kan innehålla uppgifter som införts av flera reseföretag i separata poster från olika platser vid olika tidpunkter.

Har alla uppgifter i PNR ursprungligen samlats in från resande? Nej PNR's kan innehålla information som anges av reseföretag utan kunskap om den resande. Till exempel kan en PNR innehålla fritext med kommentarer från kundservice på en biljett, från en disk eller ett callcenter eller anteckningar från ett hotell eller resebyrå om vilka särskilda tjänster eller faciliteter som krävdes.

Vet resenärer vilka personuppgifter som tas upp i PNR? Nej, den innehåller ofta till exempel en resebyrås hela "profil" om kunden. Den kan inkludera information som inte rör enbart denna resa, som t ex alternativ kontaktinformation, medlemskap i andra flygbolags frequent flyer-program, eller uppgifter om andra kreditkort.

Är resenärer de enda registrerade i PNR's? Nej PNR innehåller information om andra registrerade. Dessa omfattar arbetstagare i resebranschen, människor som betalar för andras biljetter, kontaktinformation av familj eller vänner eller affärsbekanta, adresser för biljettleverans, bekräftelser, telefonnummer etc.

Kan PNR innehålla känsliga uppgifter? Ja. PNR innehåller särskilda måltidsönskemål, som kan indikera religion och speciella önskemål d v s service som kan indikera sjukdomstillstånd och funktionshinder. De kan omfatta fakturering, kontakt, PNR medlemskap, och särskild biljettprisinformation som tyder på facklig eller politisk partitillhörighet.

Kan känsliga uppgifter filtreras bort? Nej. Varje flygbolag eller resebyrå har sin egen affärsverksamhet. Till exempel kan en förhandlad rabattkod för deltagare i ett fackligt konvent tas upp i påskrifter, biljettbeteckning, eller "IT"-rutan på biljetten, i form av betalningsbalansstatistisk information, fria eller textbaserade anmärkningar eller " SSI "(särskild service information) eller" SSR "(special serviceärenden). På grund av alla möjliga variationer av känsliga uppgifter, språk och format som kan förekomma, är det omöjligt att tillförlitligt filtrera bort känsliga uppgifter i PNR.

Kommer ett "push"-system skydda känsliga uppgifter? Nej. Känsliga uppgifter skulle kunna ingå i "push" fälten. I synnerhet om fri-text anmärkningar, SSI, eller SSR-fält ingår i "push", kommer känsliga uppgifter att ingå i push.

Var finns PNR lagrade? De flesta PNR's är ett datoriserat bokningssystem (CRS's) hos en värd. Men, de flesta flygbolag är inte värd för sina egna PNR-data. Istället hyr de en "partition" i databasen till ett datoriserat bokningssystem för att lagra sina PNR-poster. I praktiken har de outsourcat lagringen av PNR till ett datoriserat bokningssystem. Varje CRS har kopior av alla PNR för flygningar på de flygbolag som använder det datoriserade bokningssystemet som sin systemleverantör, och alla de PNR har skapats av någon av de resebyråer som ansluter sig till det datoriserade systemet för flygningar på något flygbolag eller för några andra resetjänster. CRS's är också känd som "Global Distribution Systems" (GDS s), även om termen "CRS" används i EG "uppförandekod för datoriserade bokningssystem".

Var finns dessa datoriserade bokningssystem belägna? Det finns fyra stora datoriserade bokningssystem som tjänar de flesta av världens flygbolag och resebyråer. Tre (Sabre, Galileo och Worldspan) ägs av företag baserade i USA One (Amadeus) ägs av ett företag baserat i EU. Alla datoriserade bokningssystem har redundanta servrar på flera platser ("cloud computing").

Måste alla europeiska flygbolag och resebyråer använda ett europeisk datoriserat bokningssystem? Nej, alla i USA baserade datoriserade bokningssystem har betydande marknadsandelar bland europeiska flygbolag och resebyråer. Majoriteten av PNR s skapade av resebyråer i EU finns i datoriserade bokningssystem i USA. Vad händer om resebyrån eller researrangören använder en CRS, och flygbolagets värd en annan? Separata PNR s skapas då i båda bokningssystemen.

Men, är inte ett datoriserat bokningssystem bara ett löpande band för meddelanden mellan resebyråer och flygbolag? Nej. Om till exempel, en europeisk resebyrå använder Sabre är ett PNR skapat i Sabre för varje bokning som resebyrån gör, även om det är en bokning för ett flygbolag med värd i Amadeus (för vilka ett PNR också skapas av flygbolaget i Amadeus). Vad händer om det är en "codeshare" flygning märkta med linjenummer av två eller fler flygbolag? Normalt är att PNR, som skapats i det datoriserade bokningssystemet, används av varje flygbolag. Så även om flygningen opereras av flygbolag med värd i Amadeus i EU, kan en ”codeshare” innebära att ett flygbolag gör en PNR för samma reservation i ett datoriserat bokningssystem i USA? Ja.

Vad händer om jag gör mina reservationer på internet? De flesta online resebyråer
anlitar datoriserade bokningssystem för att ansluta bokningarna till flygbolagen. De hänger samman precis som tegel och murbruk. Det betyder PNR s skapas i online byråns datoriserade bokningssystem samt flygbolagets datoriserade bokningssystem. Så större delen av tiden, när jag gör en bokning med en resebyrå i EU, på ett flygbolag baserat i EU, skickar resebyrån eller researrangören mina uppgifter till ett datoriserat bokningssystem i USA, där ett PNR skapas och lagras innan informationen kommer tillbaka till flygbolaget i Europa? Ja. Och det händer oavsett om flygningen sker till, från eller via USA? Ja.

Är det bara överföring av passageraruppgifter till ett datoriserat bokningssystem i USA som omfattas av PNR-avtalet? Nej, avtalet gäller enbart för överföringar av PNR-uppgifter från ett flygbolag till DHS (Department of Homeland Security). Det skall inte tillämpas på överföringar av PNR eller andra personuppgifter till ett datoriserat bokningssystem eller andra kommersiella enheter i USA, eller indirekt överföring till DHS genom en mellanhand, såsom ett datoriserat bokningssystem.


Om DHS får PNR-uppgifter från ett datoriserat bokningssystem i USA, omfattas detta av PNR-avtalet? Nej. Om FBI eller någon annan i amerikanska regeringen inhämtar PNR-uppgifter från ett datoriserat bokningssystem i USA, utan att involvera DHS, omfattas detta av PNR-avtalet? Nej. Kan något som ett datoriserat bokningssystem i USA gör med PNR-uppgifter, när det väl fått detta från en resebyrå, researrangör, eller flygbolagskontor i EU omfattas av PNR-avtalet? Nej. När PNR-uppgifter överförs till ett datoriserat bokningssystem i USA, finns det några kontroller i den amerikanska lagstiftningen om hur detta används, t ex vidareöverföring? Nej. Så överföring av passageraruppgifter till datoriserade bokningssystem i USA förbigår helt PNR-avtalet? Ja.


Vem kan få tillgång till PNR-uppgifter som innehas av datoriserade bokningssystem? Det är helt efter gottfinnande i det datoriserade bokningssystemet. Varje kontor för ett flygbolag, överallt i världen, kan få tillgång till alla PNR för alla detta flygbolagets flygningar

över hela världen. I de flesta fall, om inte PNR har "hävdade" av en viss resebyrå kan alla resebyråer överallt i världen få tillgång till alla PNR som görs direkt med ett flygbolag, om de vet att Record Locator eller namn och detaljer för flygningen.


Är tillgången begränsad till resebyrån eller det flygbolagskontor som bokat? I allmänhet, nej. Alla kontor som resebyrå eller flygbolag kan komma åt alla sina PNR-data. Finns det någon restriktion vad gäller syfte för tillgång till PNR-uppgifter som innehas av datoriserade bokningssystem? Nej en resebyrå eller en anställd i flygbolaget behöver inte ange ett syfte för att få tillgång till en PNR-post. Finns det några geografiska restriktioner för gränsöverskridande tillgång till PNR-uppgifter som innehas av datoriserade bokningssystem? Nej. CRS infrastruktur är avsedda att säkerställa att alla PNR-uppgifter är smidigt tillgänglig för alla abonnenter över hela världen, i realtid. Inga särskilda åtgärder behövs för tillgång till PNR s uppgifter inlagda av andra jurisdiktioner. Finns det några begränsningar om tillgång till känsliga uppgifter i PNR s som finns i datoriserade bokningssystem? Nej. I allmänhet kan vilket flygbolagskontor eller resebyrå som helst i världen få tillgång till hela PNR, inklusive känsliga uppgifter.


Finns det några amerikanska lagar som skyddar PNR-uppgifter som innehas av datoriserade bokningssystem? Nej. USA har ingen allmän lag om dataskydd för kommersiella uppgifter och inga särskilda dataskyddsbestämmelser för datoriserade bokningssystem eller PNR-poster. I USA anses kommersiella uppgifter, såsom PNR s vara exklusiv informativ egendom hos bolagen, där den registrerade inte har några rättigheter. Enligt amerikansk lag kan datoriserade bokningssystem juridiskt behålla PNR-uppgifter för alltid, använda dem, sälja dem, eller överföra dem till någon eller någonstans i världen, bland annat till den amerikanska regeringen eller andra regeringar, utan förvarning eller samtycke från den registrerade. De är inte skyldiga att föra register över tillträde eller överföring. De är inte skyldiga att lämna ut PNR-uppgifter eller tillhandahålla en redovisning av upplysningar, i svar på direkt begäran av den registrerade.


När det gäller vinstdrivande företag, har de ett förvaltningsansvar enligt amerikansk lag med skyldighet till sina aktieägare att tjäna pengar på dessa data, som vilken annan av deras egendom, om de kan hitta ett sätt att göra det.

- - -
Texten ovan är som sagt bara drygt fyra av tio sidor om PNR och visar hur bristen på skydd mot att uppgifter om enskilda individer sprids länder emellan, gör uppgifter om våra liv till staters egendom och en handelsvara. Vad säger Datainspektionen? Nog är det tragiskt att rädslan för terrorism leder till att den stat, som ska skydda sina medborgare, skapar övervakningssystem, som terrorgrupper bara kan drömma om. Vi kan inte acceptera att våra folkvalda bara traskar patrull efter vad aktörer inom det växande säkerhetsindustriella komplexet hittar på. Vi behöver verkligen mer forskning inom detta område utifrån ett folkrättsligt perspektiv. Till detta kommer rädslan för pedofiler, som skapar ett otroligt spinn hos fantasifulla själar. Här behövs också forskning om denna sexuella minoritets reella inverkan ur såväl berörda barns och föräldrars som samhällets perspektiv och vad som kan göras för att dämpa deras sexualdrift samt den skadliga moralpanik som samhället ofta drabbas av.


Samtidigt verkar i pedofilskräckens kölvatten de s k kulturskaparna som lobbar för att internetleverantörerna ska göras ansvariga för innehållet i internets kablar och därmed hålla koll på upphovsrättsskyddat material. I det perspektivet är det svårt att föreställa sig Informations- och Kommunikationstekniken (ICT) som en blomstrande bransch och verktyg för en demokratisk utveckling. Mitt i allt detta känns det gott att inte vara ensam om att informera om det som pågår. Tvärtom har jag en känsla av att det blir allt fler som inser att de måste engagera sig. Jag gör det i Piratpartiet som består av många engagerade kämpar för alla individers rätt till fri information, kultur och kunskap.


söndag 29 maj 2011

En helt otroligt stjärnsmäll.

Igår skrev jag om att Egennyttan är starkare än Allmännyttan inspirerad av en artikel i Expressen om de vidlyftiga affärerna inom Sami, artistelitens intresseorganisation. Sedan dess har jag via Piratpartiet fått ta del av Magasinet Filters artikel Stjärnsmällen. Man blir mållös! Tänk vad en del har kunnat låna sig till i skydd av skallet mot fildelarna! Inte utan att jag börjar se det komiska i denna sorgliga historia. Göran Widham ombord på Livbåten skriver också ur djupet av sitt hjärta. Jag lovar - jag ska kosta på mig ett ex av Magasinet Filter, som lagt ner jobb på att skriva och berätta för oss.

Intressant.

lördag 28 maj 2011

Egennyttan starkare kraft än allmännyttan.

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, men jag har svårt att vara något annat än beklämd sedan jag läst artikeln i Expressen Stjärnor i bråk om 27 miljoner i gårdagens papperstidning, som jag dock inte hittar på nätet. Här berättas om det stormiga årsmötet i Sami, artistelitens intresseförening. Tidigare VD misstänks ha gjort både vidlyftiga affärer med artisternas pengar, men också försett sig för egen del. Jag är inte förvånad. Ser att Expressen skrev om VD:ns agerande redan i oktober 2007. Aktiva i en verksamhet som helgonförklarats i decennier och vunnit Justitieutskottets gehör för sina anspråk på att få avgiftsbelägga folket in absurdum, tror sig helt säkert stå över all kritik. Man har klarat sig länge genom att göra The Pirate Bay och fildelande ungdomar till syndabockar samtidigt som den klagolåten gått in i riksdagens politiker som Guds ord i en tok. Ekonomen och författaren Karl Erik Pettersson är bara en av många som sedan 2005 talat för döva öron när det gäller upphovsrättsmonopolets skadeverkningar. För en tid sedan blev Sweden Rock stämd av Stim eftersom man inte är beredd att betala de belopp som Stim kräver. Rätt egendomligt att Stim kan göra anspråk på avgifter eftersom de band som medverkar betalas av arrangören. De flesta framför väl material de producerat själva?


Helt klart har Sami och Stim inte behövt anstränga sig varken för att förvalta sitt uppdrag på ett anständigt sätt eller att skaffa sig insikt om folkets behov av kopiering för kunna utveckla sina kulturella behov i den digitala eran. Lika viktigt idag som tidigare, då det krävdes mer av manuellt arbete för att kunna dela med sig och interagera i förhållande till olika företeelser. Något omistligt för oss alla, då det är en viktig förutsättning för vår sociala, känslomässiga, kulturella och kunskapsmässiga utveckling. Musikerna i Samis styrelse har, vad jag kan förstå, förts bakom ljuset. Jag vet t ex att Janne Schaffer inte är någon girig typ. Under 1970-talet ställde han upp vid veckolånga kurser för ungdomar, till ett arvode, som han hade kunnat dra in på ett enda gig.


Jag har full förståelse för att de mest hängivna försvararna av fildelning startat Missionerande Kopimistsamfundet. Även om man idag inte uppfyller Kammarkollegiets krav för att bli erkänt som ett religiöst samfund, måste initiativet ses som en lovvärd handling för att lyfta fram missionerandets betydelse för att sprida kunskapen om kopieringens betydelse för den biologiska, sociala och skapande människan. Den som tänker efter inser att utbyte av kreativt gods är en helt avgörande ingrediens i människans liv och utveckling, Jag är rätt övertygad om att dessa kreativa unga människor kommer att finna en modern form för såväl budskapet som samfundet. Noterar att bloggen Röda anteckningar gjort sig besvär att analysera samfundets hemsida samt gett exempel på vad som kan krävas för ett erkännande.


Alla åtgärder för att ifrågasätta dessa organisationers framfart måste uppmärksammas. Till Sami och Stim kan vi lägga många andra aktörer bl a Copyswede som fördelar de avgifter som läggs på lagringsmedia, även om vi inte lagrar annat än eget material eller använder ett USB-minne för att flytta material. Därför gillar jag Göran Widhams initiativ till en hårddiskhamstrardag. Det är uppenbart att vi bara har röst som kunder – om ens då. Göran återger en intressant dialog om privatkopieringsersättningen, som jag gärna sprider. Han har för övrigt meddelat ”Eftersom branschen och Copyswede inte kan komma överens är införandet av avgift på USB-minnen och externa hårddiskar framflyttat till den 1 september. Därför flyttar vi fram evenemanget till den 31 augusti.” Det betyder tid att spara för ett större inköp. Men för säkerhets skull köper jag nog en del redan i slutet av maj.


På en annan kant verkar Netopias Per Strömbäck och Förläggarföreningens Kristina Ahlinder. Får en känsla av att tanksen rullar ut i ett nytt fältslag mot fildelare. Njuter när jag läser hur Opassande klär av upphovsrättsindustrins egenintresse under rubriken Mer vill ha mer. Christian Engström återger Blogges pedagogiska inlägg om hur man tjänar pengar på att sälja digitala produkter på nätet. Andra som skriver på temat är Anna Troberg, Anders S Lindbäck, Frekar06, och Anarkokapitalist. Avrundar med Magnihasa som reflekterat kring eventuella följder av bataljen mellan Pär Ström och Gudrun Schyman med flera feminister. Pär kämpar för en reell jämställdhet mellan könen och är långt ifrån ensam om att ifrågasätta feministernas självpåtagna tolkningsföreträde.

Intressant.


torsdag 26 maj 2011

Alla har vi behov av att få dela med oss.

Hemma igen efter god omvårdnad på Norrtälje sjukhus, försöker jag få grepp om vad olika makthavare inom mina intresseområden sysslar med. I fredags samlade jag ihop en del intressanta länkar, som stärkte mig i mina egna funderingar om mediernas olika roller och vad vi själva som läsare/lyssnare/tittare kan anses bidra med i den utveckling som pågår vare sig vi vill det eller inte. När jag idag ser att SSBD lagt märke till det, blir jag naturligtvis varm i hjärtat. Eftersom debatten mellan journalister med public service-ambitioner och oss, vilka ser nätet och och sociala medier som viktiga verktyg för att vara demokratiskt medagerande, fungerar utvecklande, kan vi samtidigt lära oss att alla journalister inte kan dras över samma kam och att allt som finns på den marknad där de verkar, finns där därför att gruppen läsare/lyssnare/tittare, som lockas av utbudet, betalar - antingen i form av köp av kanalpaket, prenumerationer eller intresse för reklamlänkar. Själv gör jag mig råd med ett basutbud i det lokala kabeltv-nätet, licensavgift för Sveriges Radio och SVT samt prenumeration av Svenska Dagbladet och Norrtelje Tidning, bägge på papper samt på nätet. Den ena med mycket riklig tillgång till webbaserat material, den andra tillhörande koncernen Stampen med ett mycket begränsat urval ute på webben. Men utan tillgång till även annat material att länka till när jag skriver skulle ”samtalen” på webben bli mycket torftigare.


Torftigare på samma sätt som det skulle ha blivit om vi människor – före internets genombrott – hade varit tvungna fråga om lov varje gång vi kopierat och delat med oss material, som vi då utbytte tankar och idéer med andra om. Med insikten att vi börjar våra liv med att härma och kopiera andra och sedan växer i kunskap och kreativitet genom dela med oss till andra och varandra, är det ingen konst att förstå varför den tekniska plattformen The Pirat Bay fyllt och fyller ett genuint mänskligt behov i en ny tidsepok. Trist dock att den industri som köpt upp upphovsrätterna hellre lagt och lägger pengar på en massa dyra advokater för att jaga fildelare än att försöka förstå och möta mänskliga behov i en avvägning mellan en juste användning för privat bruk och vad de själva ser som inkomstförluster, men egentligen borde kunna se som led i en marknadsföring om de insåg värdet av en kombination med en försäljning i takt med tiden.


Har tidigare även prenumererat på Dagens Samhälle, men då levnadsomkostnaderna i övrigt också stiger tvingas jag som pensionär att vända på slantarna och därför har jag nu sagt upp den prenumerationen. Trist då jag, som samhällspolitiskt intresserad, gärna vill hålla mig ajour med vad som sker inom Sveriges Kommuner och Landsting, men då jag varken röker eller super finns där inget konto i min budget att skära i. Snaps och öl till sillen vid festligare måltider under större helger samt ett och annat glas vin däremellan tar jag mig friheten att räkna som livsmedel. Med all respekt för de, som valt en total avhållsamhet, men när de tycker att vi andra inte har anledning att klaga över stigande levnadsomkostnader, så länge vi unnar oss alkohol, måste jag klart och tydligt säga att renlevnadsmänniskor inom livets olika områden skrämmer mig. Alltför många av dem nöjer sig inte med att hålla sig själva hela och rena, utan tar som sin livsuppgift hålla alla andra ”syndare” under herrans tukt och förmaning. Den sortens ”världsförbättrare” ser jag som ett hot mot både andras integritet och rättssäkerhet. Inte så sällan brinner de för lagskärpningar, övervakning, kontroll och censur av nätet. I sin iver inser dom inte vad den enskilde själv måste ta ansvar för och vad man kan ha rätt att kräva av Sveriges Riksdag och rättsväsendet.


Om vi fortsatt vill leva i en demokrati måste riksdagen stå emot och finna en rimlig balans mellan ivrarnas intresse och enskilda människors rätt till respekt för sitt individuella liv och leverne samt rättssäkerheten. Idag talas det mycket om Ask-moln och då slog det mig att det finns värre saker än Isländska vulkaner. Sverige har under senare år levt under ett ständigt hotande Ask-moln eftersom vår nuvarande justitieminister levererar det ena mer absurda lagförslaget efter det andra. Jag vet inte om det bara är för att hon inte tänker längre än näsan räcker eller om hon bara vill vara poppis i de mest ihärdiga och av oss skattebetalare betalda lobbygrupperna, som finns – både inom olika ideella och affärsmässigt drivna organisationer och i den del av poliskåren, som kräver hårdare lagar istället för att visa resultat för de pengar som vi redan satsar.


Men, den tidigare justitieministern har inte heller särskilt mycket att yvas över, när det gäller respekten för medborgarnas rätt till ett privatliv med rättsligt skydd mot ett statligt intrång. Där har enskildas rättssäkerhet steg för steg fått ge vika för statsmaktens intressen. Med näsa för medias makt försöker den tidigare ministern idag rättfärdiga sig, allt medan debatten om hans senaste bok fyller de flesta media. Men in med ljus och luft, alltid gör det någon nytta. Därför gillar jag Nils Funckes debattinlägg ”Bodströmsamhället har oss i sitt grepp. I spinnet kring Bodströms bok kan det passa med en påminnelse om att kampen för en europeisk nätcensur och kontroll går vidare inom EU. Här berättar Sveriges Radio om Frankrikes krav vid G8 mötet. IDG.se skriver att EU-kommissionen ska skärpa Ipred nästa år. Här kan vi se hur makten och vissa särintressen går hand i hand. Men om de insåg nätets möjligheter istället för att bara fokusera på åtgärder för att hålla liv i gamla affärsmodeller för att ligga bra till hos en industri, som hellre satsar massor med pengar på att jaga tänkbara kunder istället för en förnyelse, då skulle medborgarna kunna se EU som något bra för hela mänskligheten – inte bara penningstarka lobbygrupper.


Nu kallar livet a f k, men uppdaterar senare då jag även gått en runda och sett vad en del av fler bland mina bloggvänner än Markus Lake Berglund. Han har upptäckt att Ring P1 är en möjlighet att nå ut till dem som rätt ofta eldar under sina fördomar när det gäller internet. Intressant.


Uppdatering: Opassande visar att det lönar att ljuga eftersom allt som kommer från berörd bransch går in hos ansvariga politiker, som guds ord i en tok, som min mamma skulle ha uttryckt det. Computer Sweden skriver att EU-kommissionen nu kommer att göra ett tillägg till det direktiv som styr Ipred-lagen, där internetoperatörerna ska åläggas ett ansvar att beivra upphovsrättsintrång. Är någon förvånad? När vi pirater tidigare larmat om detta har vi ansetts vilja måla fan på väggen. Gillar Carl Bilds tweet för ett par dagar sedan som en kommentar till Frankrikes krav om ett civiliserat internet ”I hear talk of "civilized" Internet. But civilized phones? Civilized TV? Civilized politics? Who are the controllers... sorry, "civilizers"?” Tänk om han hade makt att påverka renlevnadsivrarna inom EU! Beelzebjörn noterar också den franske presidentens intervention till stöd för industrin, som genom deras företags inköp skaffat sig närstående rättigheter, som idag har samma skydd som den, som är verkens rättmätiga ägare – livstid +70 år. Fullkomligt barockt!!! Juristens funderingar handlar om statsministerns tidigare krumbukter med koppling till det som just nu pågår. Anna Troberg, Hax, Full Mental Straightjacket, Ipse Cogita, Nyheter 24, och många andra kommenterar. Tar med mig den vrede jag känner för att fundera på konstruktiva motåtgärder. Dags att låta sig inspireras av Loesje?


fredag 20 maj 2011

Mediernas roller i ett myllrande liv.

Drygt en vecka a f k har gett utrymme för reflektion kring livet och tillvaron samt hur media hanterar det som blir till nyheter på olika nivåer och olika sammanhang. Mårten Schultz gör en bra analys i DN Kulturdebatt under rubriken Massorna sondmatas av sina medier. Här med utgångspunkt från den debatt som uppstått sedan den tidigare IMF-chefen blivit anhållen efter en anklagelse om ett allvarligt sexbrott. Gillar Mårtens tanke att ett antal principer kan hjälpa oss att hålla huvudet kallt och tänka klart medan mediedramatiken driver på våra känslor.


Tidigare i veckan fick jag anledning fundera över medielogiken när Norrtelje Tidning hanterade ”nyheten” att friidrottsföreningen Rånäs 4H för 20 – 25 år sedan anlitat den tränare, som tidigare skapat rubriker på grund av sin sexuella läggning inom Spåvägens Friidrottsklubb. Upprinnelsen till den diskussionen var naturligtvis Patrik Sjöbergs bok Det du inte såg. På Patriks egen blogg kan man läsa utdrag ur boken. Artikeln på NT Sporten var en sansad redogörelse av hur Rånäs 4H hanterat den information man fått att det någon gång i mitten av 1980-talet förekommit att någon aktiv blivit utsatt för tränarens närmanden, vilket inte stod i någon rimlig proportion till första sidans. Givetvis var det bra att föreningen genom att uttala sig ville markera att de erbjuder stöd och hjälp till de som då för så länge sedan drabbades, men det med är minst lika viktigt att det som hänt finns med i diskussionen om föreningens värdegrundsarbete. Riksidrottsförbudets ordförande Karin Mattsson har skrivit mer på sin blogg om vad man centralt gör för att stödja lokala klubbar och föreningar. På Patriks blogg finns även ett brev från Anders Frick till Lennart Karlberg, ordförande i Friidrottsförbundet, som visar att ledarskap kräver en hel del av den som vill vara trovärdig i sin uppgift.


Jag såg aldrig Norrtelje Tidnings löpsedel, men pappersupplagans första sida där en krigsrubrik över fyra spalter och 23,5 cm hög basunerade ut att ett obestämt antal idrottare utsattes för sexuellt övergrepp, som om det som hänt vore i går, triggade igång mina funderingar – Varför denna desperata rubriksättning? Såg sedan i ett annat sammanhang att ”fläskandet” främst handlar om att sälja lösnummer. Det landar till sist på oss läsare – vad är det som säljer? Massorna sondmatas, som Mårten uttryckte det. Frågan är hur många som egentligen tycker om att bli matade med sex i alla dess former dag ut och dag in. Själv håller jag på att revidera min uppfattning om mediernas roll allt efter det att insikten växer om hur läsarnas förkärlek för material, som sätter känslorna i svall, styr urvalet. Detta medan t ex försvaret ser media som allierade, vilket kommer fram i en norsk rapport, som presenterades på Nordiske Mediedager i Bergen den 11 – 14 maj. Medan folket matas med sånt som alla som ”pratar om”, utan den minsta tanke på vad ett juste rättsmedvetande kan kräva, erbjuds makthavarna okritiskt utrymme för sin propaganda. Allt i allmänhetens tjänst?


Anders Mildner skrev i sin krönika i SvD igår ”Idag är pr och lobbying närvarande överallt. Vi lever i en värld av spinn, som ju pr-experternas propagandametoder kallas. Men det mest skrämmande är egentligen inte vad pr- och lobbyfolket gör med informationen, utan vad spinnandet gör med oss.” Inte bara med oss läsare, som måste ställa oss frågan vem som tjänar på att vi tror att detta är sant och riktigt, utan i lika hög grad med journalisterna, som måste utgå ifrån att det bakom varje ”vanlig” läsare/ lyssnare/tittare som hör av sig kan finnas en lobbyist. Alla branscher som lever högt på andras förtroende måste tänka till. I den meningen tycker jag att Aftonbladets granskning av skolan har varit ett lovvärt initiativ, som kan ha inneburit att vi läsare fått en sannare bild av verkligheten, än vi skulle ha fått genom en traditionell nyhetsförmedling. Även om det började väldigt negativt under begreppet ”Skolraset” kunde jag igår i papperstidningen se att både Kvisthamraskolan och Grindskolan i Norrtälje fanns med bland de 100 bästa skolorna i Sverige. Det kändes riktigt bra.

Intressant.


onsdag 11 maj 2011

Fas 3 och sedan?

Igår fick begreppet ”maliciöst leende” ett ansikte när Ylva Johansson (S), vice ordförande i Arbetsmarknadsutskottet, debatterade Fas 3 med Tomas Tobé (M), ordförande i samma riksdagsutskott, i SVT:s Aktuellt (drygt 12 minuter in i sändningen). Tillvaron för många berörda av åtgärden Fas 3 är knappast något att dra på munnen åt, varför det måste vara den politiske motståndaren som väckte löje av någon anledning, som dock inte var helt uppenbar för oss tittare. Möjligen kunde jag uppfatta Tobias Tobés argumentation som ett tomt ekande ordflöde, men knappast något att le åt. Yrkesfolk för Arbete tycker att det ska bli intressant att syna vad oppositionens löfte om att stoppa Fas 3 leder till.


DN noterar att pressen är hård på regeringen när det gäller Fas 3, samtidigt som artikeln ändå visar att Fas 3 blev en möjlighet för en människa att visa vad hon dög till. Men, om inte arbetsgivaren brutit mot reglerna hade det knappast varit möjligt. Dessutom bekräftar artikelns Britt-Marie svårigheterna att leva på den låga ersättningsnivån. Idag vet vi också att Arbetsmarknadsministerns ”utspel” på DN Debatt i januari var framtvingat av bl a AF:s internrevisions rapport (pdf-fil) överlämnad den 3 januari. Anders Widén visar att han inte gett upp tilltron till att förändring är möjlig både på sin blogg och i dagens Metro. där han berättar om ett nedbrytande system. SvD återger TT:s artikel om oppositionens och S D:s inspel i Arbetsmarknadsutskottet. Andra som skriver är Björn Fridén i Aftonbladet och E24.


SVT:s granskning av Fas 3 är ett hyggligt försök att ge de berörda en kanal för att delge makthavarna berättelser ur en trist verklighet. I vilken mån de nu har förmåga att leva sig in i hur alla dessa människor har det, när levnadsomkostnaderna stiger och deras ersättning krymper. För att inte tala om de som inte får någon ersättning alls. Lars-Erick kommer med ett radikalt förslag. Men vi har hört det förut – det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Därför är jag rätt nyfiken på vad som väntar runt hörnet d v s vad Fas 3 är ett förstadium till. Min gissning är att vi är på väg mot något rätt likt America Works. Inte så sällan hämtas modeller för offentligt betalda tjänster på den svenska köp- och sälj-marknaden från det hållet. Men, den som lever får se.


Efter detta dopp i mediefloden ska jag nu göra något annat i denna soliga dag.

Intressant.

söndag 8 maj 2011

Lågt och högt bor inom oss alla.

Ingen kan väl undgå att det rasar en debatt om polisens och olika medias hantering av Ola Lindholm, barnkär favorit som chefredaktör för Kamratposten och programledare för SVT:s Wild Kids samt aktiv samhällsdebattör med säte i BRIS styrelse, som nu testats positiv för ringa narkotika. Juristen skriver kort och länkar till andra samt ställer en relevant fråga mot bakgrund av Olas egna uttalanden i andra sammanhang när det gäller rätten att ses som oskyldig till dess motsatsen bevisats, men också att vissa brott är av den allvarliga arten där vi kanske måste acceptera att oskyldiga riskerar att bli dömda för att stävja att barn blir utnyttjade och bristen på rättssäkerhet i dagens eskalerande lagstiftning. Opassande skriver som gästskribent hos Anna Troberg, som vanligt mycket klokt om vikten av att vi uppträder balanserat och värnar rättssäkerheten. Jocke Jardenberg ser saken ur olika perspektiv men reagerar främst på att polisen läcker uppgifter till media på ett sätt som måste sättas under lupp. Sagor från Livbåten skriver om pissbrott och pissbevis.


Ända sedan jag själv hörde Ola Lindholm vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om Filtrering av barnporr, har jag varit urförbannad på hans slappa attityd i fråga om oskyldiga människor, som riskerar att dömas för innehav av barnporr p g a ihålig lagstiftning, poliser som prioriterar fel saker och media som eldar under moralpaniken. Något som gjorde att jag inledningsvis när Expressen avslöjade detta tänkte ”sådant läder ska sådan smörja ha”. Sedan har kommentarer på Fb av bl a Thomas Tvivlaren och många andras synpunkter stämt till eftertanke – inte ens Ola Lindholm har förtjänat att löpa gatlopp, utan lagen måste vara rättssäker för alla. Deepedition kan också konsten att spegla detta ur flera olika perspektiv och hålla fast i vikten av rättssäkerhet och oskuldspresumtionen. Jakob Heidbrink skrev redan 2008 mycket klokt om just oskuldspresumtionen. Seminariet, som Scaber refererar till här ovan, är trots det väl värt att ses på nytt då det visar hur polisen bitit sig fast i Filtrering och censur som lösning på problemen med spridning av barnporr, vilket Ola då underblåste. I Olas eget fall är risken nu stor att han själv riskerar att falla offer för att polisen med hjälp av riksdagens lagstiftning getts alltför fria händer när det gäller misstanke om drogmissbruk.


Från detta sorgliga, som visat att det tog tid för mig att gå från stadiet "sådant läder ska sådan smörja ha" till att rättssäkerheten och oskuldspresumtionen ska gälla i alla lägen, vill jag nu gå över till gårdagens uppsluppna event TMK Old School Revival. Hade en helt oförglömlig kväll tillsammans med en hel hoper yngre vänner, som var tonåringar då, när det begav sig åren 1978 -1982. Fick stå i rampljuset och ta emot deras hyllningar för min tilltro till dem, när de gjorde verklighet av sina drömmar att stå på scen och lira efter åtskilliga timmars slit i det nedlagda Gamla Prippbryggeriets övningslokaler. Minns att vi som mest hade 17 – 18 olika band verksamma. Det är svårt att ange exakt eftersom grupperingar och namn ändrades allt eftersom de utvecklade sin förmåga eller fann en tjusning i att pröva något nytt. Några av banden hade kvällen till ära återförenats och bjöd på en för mina (idag ovana trumhinnor) fullkomligt öronbedövande rockfest. Men, jag njöt i fulla drag av att få vara med. Känner att jag förunnats möjligheten leva ett rikt liv med många helt enastående minnen. Tack för det alla Norrtäljes ungdomar och schyssta vuxna som jag mött på livets stig!


Tänkte på gårdagens kväll när jag idag läste SvD Näringslivs artikel om Leif Johansson, avgående VD i Volvo och ny ordförande i Ericsson. När han var 14 år fick han för sig att han ville bli rockgitarrist, vilket hans far höll på att skratta sig fördärvad åt. Men sedan sa han ”du får spela hur mycket gitarr du vill, men under förutsättningen att du kommer hem med bra betyg i fysik, kemi och sådant där”. - Han gav en väldigt distinkt guidning, om man säger så. Det räddade världen från en väldigt dålig rockgitarrist, säger Leif Johansson och skrattar så att ögonen blir som två streck. Sedan kan vi läsa att han trots det kunde arbeta som gitarrlärare under studietiden i USA och bland annat lära amerikanska tanter spela gitarr. Tycker att alla föräldrar kan ta fasta på den handfasta inställningen – gör vad du vill så mycket och länge du vill, så länge du sköter skolan och kommer hem med bra betyg.


Avrundar med MinaModerataKarameller som funderar kring åldersdiskrimineringen i arbetslivet. Det är något fundamentalt fel i attityderna hos rekryterande chefer i arbetslivet. Tänk om möjligheten till goda vinster ligger i förmågan att skapa det goda arbetet med en mångfald när det gäller kön, klass, etnicitet o s v i arbetslaget?

Intressant.

lördag 7 maj 2011

Demokrati - Maktutövning eller ledarskap?

Kollar in riksdagens kalender för kommande vecka och ser att det blir allt sämre med servicen till oss medborgare. Vanligtvis brukar riksdagsinformationen länka till dagordningen för varje utskottsmöte under kommande vecka, men sedan några veckor tillbaka får vi på sin höjd se dagordningen för tisdagens sammanträden. Men de har väl fullt upp med den oordning som uppstått sedan S D blev tungan på vågen vid olika omröstningar. Men det ser nu ut som att Riksdagsstyrelsen kommer att ta itu med den saken vid ett möte i ledamotsrådet. Hoppas att det tvittras från det mötet – undrar bara vilken hashtagg som kommer att användas? #riksdagsleaks ?


På onsdag blir det debatt och beslut om bl a Ändringar i Arbetsförmedlingens och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens registerlagar där Josefin Brink (V) i en motion gör oss uppmärksam på att nya regler införs tid efter annan och att stödet för den enskilde individens medgivande urholkas. I valet mellan myndighetens anspråk och den enskildes rättigheter väger som vanligt den enskilde individens rättigheter till inflytande lätt. Hur kommer det sig att det bara verkar vara Vänsterpartiet som intar en mer försiktig linje? Vid ett försök att ta reda på vilken värdegrund som styr Arbetsförmedlingen i dess arbete visar det sig vara omöjligt. Däremot erbjuder de en möjlighet till chatt om Fas 3 nu på måndag den 9 maj – länk till chatten läggs ut kl 10.00.


Undrar hur många av dem som är drabbade av Arbetsförmedlingens och/eller anordnares nedlåtande attityder, som har resurser att göra sig gällande i en chatt? Ibland undrar jag om inte myndigheters användning av den här typen av kommunikation mest handlar om den obotfärdiges förhinder? Främst gäller det att kommunicera att handläggarna bara verkställer den politiska majoritetens beslut. Beslut som inte så sällan runnit upp i huvudet på chefer, som vill ligga bra till hos de politiska makthavarna. De chefer, som kommer med andra bud, ses som illojal och får antingen tänka om eller se sig om efter ett annat jobb. Ett förhållningssätt som inte bara Arbetsförmedlingen lagt sig till med, utan spridit sig djupt ner i det lokala politiska livet.


Mot den här bakgrunden är det inte oproblematiskt att vi pirater verkar ha svårt att ta in varandras åsikter i frågan om vilken organisationsmodell som passar bäst i en tid där informations- och kommunikationstekniken gör det möjligt att prata om en sak i flera andra forum än mötesforumet. Något som också kan bidra till att vi talar förbi varandra eller rent av missförstår och börjar sprida myter om varandra. Många har säkert noterat att jag varit osedvanligt tyst under den här veckan, då jag haft ett behov av eftertanke men också klura ut om och på vilket sätt jag skulle kunna bidra till en mindre infekterad diskussion mellan den grupp som gillar traditionella organisationsmodeller och de som vill bygga något nytt i takt med tiden.


Jag har i mitt tidigare liv sett alltför mycket av hur mötesrävar kunnat styra och ställa eftersom de behärskat den representativa modellen till fulländning och inte sett något fel i att träffas innan de betydelsefulla mötena och kongresserna och göra upp om hur de var och en ska agera för att få med sig det egna distriktets ombud vid starten och under mötets gång. Därför har jag tyckt det vara intressant se om Piratpartiet, med tillgång till informations- och kommunikationstekniken, skulle kunna skapa något nytt och mera demokratiskt. Men då gäller det att vi klarar av att tala med varandra, eftersom det är värdet av att ta tillvara varandras olikheter som är en styrka om man vill bygga upp en framtidsinriktad och kreativ organisation. Nu sitter jag närmast förlamad och ser på när viktiga personer gör sitt bästa för att ta ära och redlighet av varandra i kommentarstråden till Hax´s blogginlägg. Själv har jag röstat nej till motion A 14, då jag inte förstår vitsen med den, samtidigt som jag har svårt att köpa alla stadgekramares förkärlek för den traditionella modell, som maktspelare verkligen kan manipulera.


Nu tänker jag ägna jag lördagskvällen åt TMK Old School Revival Bandstand - Mannish Boys - Warpigs - Manhattan Magsår. Det ska bli skoj att träffa alla dessa ungdomar som nu vuxit upp och snart kan räknas till de medelålders. En gång i tiden fick jag namn om mig att vara Norrtäljes ungdomsförförare nr 1, när jag hjälpte ungdomarna att bilda en musikklubb för att kunna ordna övningslokaler m m.

Intressant.

fredag 6 maj 2011

Fas 3 – konsten att utnyttja människors underläge.

Försöker få en bild av nyhetsmedias kommentarer till Uppdrag gransknings program om arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Att den saken är starkt partipolitiserat blir klart när jag läser Expressens artikel om att ABF i likhet med Medborgarskolan (som omnämndes i programmet) utnyttjat åtgärden för att dra in pengar till sin verksamhet. I övrigt har Expressen endast en TT-notis om granskningen. Även om man därmed visar att de båda studieförbunden, som står S och M nära, är lika goda kålsupare vill jag gärna tro att studieförbunden vill göra en god gärning, men det är svårt att veta vilket intresse som väger tyngst – stålarna eller den goda gärningen? Västerbottens Folkblad efterlyser ”högerns riktiga jobb”. Aftonbladets Björn Fridén har på Ledarbloggen gjort ett nedslag hos olika media landet runt. DN hade en artikel veckan efter att Uppdrag granskning aviserat sin granskning. Göteborgs-Posten talar klarspråk – det handlar om att ”subventionera fram meningsfulla arbetsuppgifter åt långtidsarbetslösa som är chanslösa eller näst intill chanslösa på den öppna arbetsmarknaden”.


Naturligtvis är det en himmelsvid skillnad på samhällets ansvar när människor frivilligt låter sig lockas in i tvivelaktiga verksamheter, som i fallet med lågkalorisopporna, än när de tvingas delta i aktiviteter, där regeringen låter företagare tjäna pengar på deras utsatta situation. Även om det i bägge fallen ser ut att vara ett företagande, som främst är till för ägarens egen nytta. Rebecka Åhlund skrev i sin krönika Knivskarpt om bantningsindustrin och slog huvudet på spiken när hon konstaterade Och samtidigt som man granskar ett inte olagligt, men inte helt etiskt försvarbart, företags business, berättar man något om tiden vi lever i.”


Detta tål att upprepas, inte minst efter Uppdrag gransknings senaste program, där jag, som följt diskussionen på nätet, kan se att redaktionen tassar fram. De väljer att ställa Arbetsförmedlingens chef mot väggen, utan att redovisa att staten med hennes goda minne legaliserat att miljontals kronor förts över till anordnare, som kan dra fördel av att människor tvingas att stå till deras förfogande. I och för sig var det väl en klok strategi eftersom det är hon som är ansvarig för det som frodas i hägnet av Fas 3. Det är flera veckor sedan som vi kunde läsa om att SVT påbörjat en granskning av Fas 3. Ett sök på nätet och jag fick del av Jobbfabrikens koncept och att det redan gett många sköna miljoner i ägarens ficka. Jag läser också om att medias granskning lett till att ägaren riggat ett eget filmteam som dokumenterar de intervjuer som sker. Hos Tant Gredelin läser jag om SVT:s besök, där hon intar ett mellanläge – hon ogillar Fas 3 men gillar Jobbfabrikens projekt. Frågan är hur fri hon känner sig att säga något annat?


Fann även en nyanserad berättelse av Anders Abrahamsson, som arbetat som handledare i Jobbfabriken Norrköping. Den visar att förutsättningarna för att lyckas kunde vara bättre. Men vad som är systemets fel och vad som kan ses som alltför stor optimism eller förslagenhet från företagsledningens sida är svårt att avgöra. Undrar hur många i Fas 3, som vet hur man kan använda en blogg för att upplysa andra, utan att riskera bli anmäld för förtal av anordnaren? Att några deltagare i deras projekt blivit anmäld för förtal visar att det är en sak att klaga på myndigheten, men något helt annat när det gäller ett företag. Vi har nu en regering som förnyat Arbetsförmedlingens roll med Arbetsförmedlingen som beställare och olika anordnare som utförare.


Om Hillevi Engström menar allvar med sina uttalanden är det hög tid att följa upp verksamheten och se över hur kvaliteten kan mätas så att utsatta människor inte blir objekt för andras egenintresse. När Af-chefen, som det framkom i programmet, lägger ansvaret för att se till att regelverket följs på den svagaste parten – då måste man ställa frågan hur hon tänker.


Själv undrar jag om inte känslan av att vara utnyttjad av andra – att vara objekt för andras sysselsättning – var minst lika utbredd år 2000 och det alldeles oavsett hos vem och var man som arbetslös hamnade. Då som nu mera av en slump än som ett steg i en plan där individen i process med andra getts möjlighet finna sin egen framgångsrika väg. Det – om något – visar att det torde saknas en medveten pedagogik i såväl Fas 1 som Fas 2, vilket leder till olika mer eller mindre genomtänkta experiment i Fas 3. Pedagogik för människor, som känner sig förtryckta, är något annat än entusiastiskt säljprat för att sälja in en optimistisk modell där handledare är korttidsanställda och ges oklara förutsättningar. Undrar för övrigt hur etablerat facket är hos dessa privata anordnare. För den som ser verksamheten ur ett fackligt perspektiv blir det något av ett moment 22. Självklart undrar jag varför inte länsmuséet Jamtli, som behöver dessa människors insatser, kan få ett statligt eller regionalt bidrag för att kunna anställa dem.


Om man som jag brinner för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet ser jag det som lika viktigt att företagare tar ett socialt ansvar som att stat och kommun gör det. Särskilt idag när företagarna kräver lägre skatter och avgifter. Tidigare levde vi med en fördelning av arbetsuppgifterna, där offentlig sektor mot företagens och de anställdas skatter och avgifter svarade för en rad samhälleliga verksamheter i egen regi, medan företagarna ägnade sig åt affärsverksamhet på den fria marknaden. Idag upphandlas en hel del av offentliga sektorns verksamheter och utförs av företag och deras anställda. Tanken är att konkurrensen ska resultera i bra tjänster till vettiga priser. Men för att nå dit måste vi fråga oss om vi är inne på rätt väg när de som ska göra jobbet måste kontrolleras på längden och tvären av olika kontrollorgan för att inte sko sig på skattebetalarnas pengar.


Även om jag ogillar sättet att dra fördel av andras brist på insikt, som i fallet med lågkalorisopporna, lutar jag åt det goda i att vi skaffar oss kunskap genom våra misstag. Det är nämligen sånt vi minns för lång tid framöver, varför det förr kallades ”lärpengar”. Om vi tror oss kunna komma undan genom att lägga skulden enbart på andra, då missar vi ett dyrköpt tillfälle att lära något både om oss själva och andra, vilket vi har av nytta av hela livet. Men för att vara rustad att gå i clinch med såväl Arbetsförmedlingen som anordnare, då krävs inneboende resurser av ett slag, som – om dessa fanns – vore människorna inte i behov av Fas 3.


Uppdatering: Bloggen Yrkesfolk för arbete gör sitt för att visa att det är politiker som ytterst är ansvariga för det som pågår. Han har en poäng i att debattörer med ett välsmort munläder som t ex Johan Ingerö gör det väl lätt för sig, när han inbillar sig att hans oförblommerade ignorans gör saken lättare att hantera för den som är i underläge. Empati verkar inte vara Ingerös starkaste gren även om han har rätt i att redaktionen för SVT:s Debatt gör klokt i att tänka igenom sitt koncept ännu en gång.


Även om Piratpartiet engagerar sig i andra frågor än arbetsmarknadspolitiken, tycker jag att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ska bita huvudet av skammen och radikalt förändra denna verksamhet. Detta av kärlek till dessa sina medmänniskor. Att samhället rasar utför visar inte minst Socialstyrelsens rapport från sin tillsyn av vård, omsorg samt stöd och service till personer med funktionsnedsättning. Det är i sanning skrämmande läsning.

Intressant.


onsdag 4 maj 2011

Informationsfrihet förutsättning för demokrati.

Kollade igår på K Specials program När Beatles väckte den ryska björnen och roades av unga människors uppfinningsrikedom, när statens politiska ledning tvingat på befolkning ett uniformt levnadssätt. I den ungdomliga revolutionen bakom partifunktionärernas rygg spelade piratkopieringen av musiken en helt avgörande roll. Men, eftersom den sortens musik var förbjuden langades piratkopior samtidigt som en del ungdomar själva tillverkade instrument och började spela, medan andra kom på att man kunde återanvända sjukvårdens röntgenplåtar som material till grammofonskivor. De hängivna gick inte att stoppa och många hävdar att intresset för Beatles som i rätt tid och kunde bana väg för den politiska islossningen och senare murens fall. När statsmakterna gav efter och startade produktionsbolaget Melodija speds piratkopior snabbt till de flesta ryska hem. Den piratkopieringen gick med andra ord i bräschen för informationsfriheten. Programmet ligger ute fram till reprisen i SVT2 den 6/5. Det är väl använda 60 minuter, då det ger ett bra perspektiv på upphovsrättsindustrins glupska aptit i vår egen tid.


Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda intentioner, vilket utvecklingen i de kommunistiska länderna visat. Något som alla de svenskar, som älskar att trycka på medborgarna lagar och regler uppifrån, borde besinna. Det är en sak att bekämpa olika företeelser med hjälp av forskning i kombination med folkbildning, men något helt annat att i lag förbjuda samt censurera allt med anknytning till det i lag förbjudna. Igår visade radions P4 Växjö att polisen i Växjö och ledare i kommunen stoppar musiker med hänvisning till deras texter. Det som hänt är att man gjort sig skyldig till förhandscensur, vilket inte är tillåtet enligt vår grundlag. Att droger existerar i unga människors miljöer är naturligtvis ett problem, men frågan är om den företeelsen bäst bekämpas med den här sortens åtgärder. Det är en sak att göra vuxensamhället uppmärksam på att det finns musik, som förhärligar användning av förbjudna droger, men något helt annat att med hjälp av censur sopa företeelsen under mattan. Helt klart har utvecklingen här gått i samma riktning som utvecklingen i samhället i övrigt – mer av överhetens övervakning och kontroll och mindre av förväntningar att människor är kapabla att tillsammans skapa en bra utveckling av samhället.


Igår skrev ordföranden i Journalistförbundet ett inlägg på SvD:s Brännpunkt med anledning av Pressfrihetens dag bland annat ”majoriteten av EU:s medlemsländer vill ha mindre offentlighet och insyn i sin maktutövning. En del länder betalar lobbyister som propagerar för att släcka ner i det offentliga rummet”. Ser det som ödets ironi att det mitt i tidningstexten dyker upp en annons där ECPAT efterlyser anmälningar om barnpornografi. ECPAT:s överdrifter om omfattningen av denna brottslighet har utan mediagranskning fått ett oerhört stort inflytande med sina krav på censur och blockering av internet. Inte så sällan påhejad av företrädare för upphovsrättsindustrin, som behöver den moraliska upprördheten över minoriteten pedofiler och deras sexuella böjelser, för att bryta igenom värnet för yttrande- och tryckfriheten och därmed kunna få igenom sina krav på blockering och censur av upphovsrättsskyddat material. Det är lätt att instämma när Agneta Lindblom Hulthén skriver ”Det är vår skyldighet som publicister att reagera och berätta för medborgarna vad som håller på att hända”. Det gläder mig att den insikten finns. Sedan är det en annan sak om chefredaktörerna delar den uppfattningen.


Idag skriver Anders Mildner i SvD om hur händelserna den 11 september 2001 gav oss ett hårdbevakat nät, men också hur lobbyn för upphovsrättsindustrin bidragit till detta utan att de blivit utsatta för någon nämnvärd medial granskning. Samtidigt pågår aktiviteter inom EU:s ministerråd om att införa ett centralt internetfilter inom EU, vilket Computer Sweden skrev om igår. Piratpartiets MEP Christian Engström skriver också om detta hos Dagens Arena. Och kallar saken vid dess rätta namn En digital järnridå. Det är således en riktig häxbrygd av olika reaktionära intressen som styr inriktningen i det framtida Europa. Som paraply över det hela vilar ACTA-avtalet, som enligt Hax, avancerat så långt att politikerna i EU håller på att diskutera om Europadomstolen eller parlamentets egen legal service ska få yttra sig före beslut. Anmärkningsvärt att ALDE tillhör dem som ser ut att välja det senare. Svensk Myndighetskontroll ger uttryck för vad många av oss känner. Nog är det rätt märkligt att politiker både här hemma och i EU är så ointresserade av att deras lagförslag ska prövas mot grundlagarna av en kompetent domstol.

Intressant.