söndag 6 november 2016

I Kulturprofitörernas värld ...

... är vi alla bara kunder, som gillar att köpa grisen i säcken.

Det pågår ett arbete i EU om en digital inre marknad där upphovsrättsindustrin är på tårna, naturligtvis uppbackade av opinionsbildning här hemmavid bl a i gårdagens DN. Där finns bland de andra även en talesperson för Rättighetsalliansen. Det påminde mig om något jag såg den 28 okt., där Henrik Ponthén uttalade sig, varför jag kollade närmare på denna hans nya skepnad. Kunde då konstatera att han numera är ledamot i styrelsen för Rättighetsalliansen Europa AB, ett bolag, som bildades 2011-04-29 för ändamålet Konsultverksamhet inom juridik, it och teknik, med Svensk NäringsgrensIndelning - SNI : 62020 - Datakonsultverksamhet och 69101 - Advokatbyrå-verksamhet. Jo, jo, det finns tydligen en marknad ...

Ur askan av Svenska Antipiratbyrån har det likt fågel Fenix stigit fram en ny skapelse, förkunnande att staten måste vara alliansens beskyddare mot de fortfarande så förfärligt tjuvaktiga fildelarna. Och de lyckas, eftersom ledande politikers rådgivare i immaterialrätt och marknadsrätt vid främst våra universitet och branschens advokater alldeles ostörda kunde fila på lagändringar i skydd av intresseorganisationer för anhängare av upphovsrätt och äganderätt/civilrätt. Detta eftersom de lyckades invagga ledande politiska talespersoner i föreställningen att Immateriell rätt handlar om Äganderätt till en fysiskt existerande pryl, som t ex en gräsklippare, istället för att vara ett tidsbegränsat monopol för nyttjande av något, som tillhör den allmänna kulturdomänen när skyddstiden löpt ut.

Alla, som skapar något, är influerade eller inspirerade av andra människor och livet omkring dem eller av vad andra har skapat före dem. I takt med teknikutvecklingen har dock skyddstiden förlängts i stora kliv fram till idag den rent absurda tiden en upphovspersons livslängd + 70 år. Om företagen inte på olika sätt finner sätt att förnya verken, så att skyddstiden förlängs ytterligare några decennier. Något som i ett rättssamhälle borde ha betraktats, som närmast kriminellt med tanke på att den allmänna kulturdomänen därigenom berövats nytt innehåll för generationer. Sorgligt att kulturskaparnas organisationer inte inser vad de lånar sig till.

Att trackern the Pirate Bay bidrog till att många film-, video- och musikintresserade kunde sålla fram det material, som de fann vara värt att lägga sina pengar på i olika former, det nådde inte fram till alla dessa branschaktörer genom mediebruset. Och deras advokater hade knappast något intresse av att ta in den informationen, utan där satte man en ära i att knäcka grabbarna, som skötte driften av trackern. Jag antar att det till stor del berodde på att även mediebranschen befolkas av människor, som själva ser sig som upphovspersoner och därför likt många andra i den gruppen har snöat in på att de måste hjälpas åt att hålla "snyltgästerna" i herrans tukt och förmaning. Till nöds kan de måhända tillstå att Spotify och Netflix, som sent omsider såg dagens ljus, var sprunget ur nödvändigheten att göra kulturellt innehåll lättillgängligt på nätet och att TPB kunde ha bidragit till det. Men när det gäller Dagspressen, den bransch där journalisterna själva verkar, där har utvecklingen gått i stå även om grunden håller på att rasa. Där byggs betalväggar och få inser att de slagit in på en väg, där snålheten kommer att bedra visheten. 

Till detta ber jag att få återkomma, eftersom Medieutredningen kommer att offentliggöras i morgon måndag och det ska bli intressant se vilka förslag som kommer från det hållet. Men, innan dess vill jag dock passa på och beröra en händelse för några dagar sedan när jag kom in i en diskussion på nätet om journalistik och mediepolitik utifrån en ledare i Helsingborgs Dagblad om filterbubblor och värdet av att betala för att läsa det som filtrerats av proffs på tidningsredaktioner. Rubriken var "Filterbubblor inte något som sociala medier infört i våra liv." skriven av Per Grankvist. I tråden till den diskussionen dristade jag mig till att ha synpunkter utifrån mina erfarenheter av att betala dyrt för en tidning utan möjlighet att kunna dela en och annan artikel, som jag var intresserad av att diskutera med mina vänner. Fick då av Joakim Jardenberg en länk till en artikel där - döm om min förvåning - precis det, som jag hade yrat om i månader "möjligheten för en som prenumererar att dela innehåll med icke prenumeranter" faktiskt existerade!!! Och dessutom med den intressanta rubriken Strategic insights Surviving in a Post-Truth, Post-Data, Post-Reason World av Thomas Baekdal, där det framgick att jag fått en inbjudan av prenumeranten Joakim Jardenberg med en inbjudan om att läsa, men där fanns också en inbjudan om att själv prenumerera. 

När jag översatt artikeln helt och fullt (det jobbet gör att jag förstår innehållet så mycket bättre), då tar jag mig en funderare på om jag har tid och ork att prenumerera även på denna produkt av innovativa människor, som insett att livet Online erbjuder ännu fler möjligheter till livet Offline. Gillar dessutom igenkänningsfaktorn, eftersom jag ända sedan barnsben har använt mig av möjligheten att kopiera för eget bruk för användning både i egna inre kunskapsprocesser, men också i det politiska arbetet och i umgänget med mina vänner. Minns att jag redan som barn var med om att bilda kamratgäng, där vi slet och gnetande för att få ihop pengar, turades om att köpa stenkakor för 2:95 kr/st till byns enda vevgrammofon, och texthäften med kända schlagers för (om jag minns rätt) 15 öre, som vi sedan skrev av för hand i flera ex för att kunna lära oss texten tillsammans med melodin med målet och sjunga tillsammans. Psalmverserna fick konkurrens. Minns också under realskoletiden, då jag var med i ett kamratgäng, där vi turades om att för sparade veckopengar köpa Biggles-böcker, som sedan gick runt i kamratkretsen. 

Vi stal verkligen inte något från någon kulturskapare - vi hushållade med våra pengar samtidigt som stillade vår läslust, men dessutom var vi med och skapade ett intresse för författarnas och förläggarnas produkter, som höll i sig genom åren och kom såväl biblioteken som andra författare till del. Att hålla ett intresse vid liv det är, om något, en marknads grundfundament. Märkligt förresten att ingen under vägs kommit på att beskatta papper och penna, kalker- och karbonpapper, färgbandet och skrivmaskinen, stencilen, spritduplikatorn och stencilapparaten för att inte tala om kopiatorn - på samma sätt som nu görs med USB-minnen och datorers lagringsmedia?!. Undrar just hur lång tid det ska ta innan alla Kulturprofitörer, som lever gott på industrins pengar och gör det, som de tycks älska (att med EU:s och Riksdagens hjälp jaga ungdomar och andra, som privat delar innehåll med varandra) kommer att bli avslöjade som de kulturens dödgrävare de i verkligheten är. I deras värld är vi alla bara kunder, som gillar att köpa grisen i säcken. 

Läs även:
Näringslivets roll i samhället, tidigare publicerad 2015-11-05 och/eller
En kultur bara för producenter, tidigare publicerad 2010-06-09


Inga kommentarer: